07_Chongchon-Chosin .indd

advertisement
brittisk
luftlandsättning
Medelhavet
brittisk
landstigning
Gamilflygfältet
ak
an
ale
ka
n
slu
fransk
luftlandsättning
Manzalasjön
ss
vattenverk
n
sw
Suezkanale
Ra
fransk
landstigning
na
l
Port Said
fransk
luftlandsättning
2 km
Till sist gör ”musketören”
entré. Det brittisk-franska
anfallet mot Port Said den
5–6 november, från luften
och från sjön.
Från låg höjd hoppar
en bataljon ur franska
Kolonialarméns 2:a
fallskärmsregemente över
Raswakanalen och vattenverket, strax efter klockan
halv nio på morgonen.
132
Suez 1956
att åtminstone göra det möjligt att inleda
luftlandsättningen en dag tidigare – den
5 november.
Enligt den nya planen skulle brittiska
fallskärmsjägare inta Gamilflygfältet vid
kusten strax väster om staden Port Said för
att skydda landstigningsstränderna, medan
franska fallskärmsjägare skulle ta broarna
över Raswakanalen i stadens södra delar
samt det närbelägna vattenverket. Raswakanalen förde in sötvatten i staden från en
akvedukt i Manzalasjön. Genom att erövra
broarna över kanalen fick man kontroll över
förbindelser söderut från Port Said, medan
vattenverket var strategiskt viktigt, eftersom det inte bara försåg Port Said utan även
grannstaden Port Fuad med dricksvatten.
Under den 6 november skulle invasionen
från luften följas upp från havet, resten av
Port Said intas och de brittisk-franska styrkorna börja rulla söderut mot Suez.
Egyptierna hade räknat med en landstigning i Alexandria, följd av en snabb
framryckning mot kanalzonen västerifrån,
ungefär som Stockwell ursprungligen planerat. När de senare insåg att Port Said var ett
troligare anfallsmål hade stadens garnison
förstärkts kraftigt. Garnisonen i Port Said
leddes av brigadgeneralen Salah ed-Din
Moguy, som förfogade över tre reservbataljoner och tre bataljoner ur nationalgardet.
Dessutom fanns en del kustartilleri och luftvärn i staden, samt fyra pansarvärnskanonvagnar (SU-100) som hade anlänt från striderna i Sinai på kvällen den 4 november.
I gryningen den 5 november inledde
brittiskt flyg sitt förberedande anfall mot
Port Said och klockan 08.20 började sexhundra brittiska fallskärmsjägare ur
16:e självständiga fallskärmsjägarbrigaden – som tills helt nyligen jagat EOKAgerillan i de cypriotiska bergen – att dala
ned över Gamilflygfältet. Femton minuter
senare hoppade femhundra man ur franska
Kolonialarméns 2:a fallskärmsregemente
över vattenverket och Raswakanalen. Inom
fyrtio minuter var målen intagna, utom en
av broarna som egyptierna hade hunnit
spränga. Under de följande timmarna var
dock fallskärmsjägarna hårt pressade av
ursinniga motanfall, särskilt fransmännen
vid Raswakanalen, som fick värja sig mot
egyptiskt pansar. Först klockan 13.45 fick
fransmännen förstärkningar. Ett brittiskt
kompani med fordon och tunga vapen fälldes
ned med fallskärm över flygfältet och ytterligare en bataljon, bestående av 450 man ur
Kolonialarméns 2:a fallskärmsregemente,
landsattes sydöst om Port Fuad.
Genom intensiva insatser med attackflyg från hangarfartygen Albion, Eagle och
Arromanches blev det sedan möjligt för
fallskärmsjägarna att börja avancera. Vid
fyratiden kontaktade den egyptiske befälhavaren Moguy fransmännen vid vattenverket och bad om vapenvila för civilbefolkningens skull, så att hans folk skulle få tid
att reparera pumpstationen. Människor saknade dricksvatten och flera bränder rasade
inne i staden. För att vinna tid att omgruppera sina styrkor gick Moguy även med på
att träffa den högste allierade befälhavaren,
brigadgeneralen M.A.H. Butler, för att diskutera villkoren för en kapitulation. Sedan
egyptierna vid halv elva-tiden på kvällen
hämtat sina sårade och pliktskyldigt vidarebefordrat Butlers villkor till Kairo via radio,
fortsatte de dock att strida.
Under natten hann den allierade
landstigningsflottan fram till kusten och
förberedde sig för att anfalla. I sista stund
hade Stockwell mottagit nya instruktioner från London. För att inte fresta på den
internationella opinionen genom ytterligare
civila dödsoffer förbjöds de allierade fartygen att använda tyngre pjäser än 105 millimeter i den förberedande beskjutningen av
kusten. Det innebar att huvudbeväpningen
på det franska slagskeppet Jean Bart och
de tre brittiska och två franska kryssarna
inte kunde användas. De stora slagskeppen
hade egentligen spelat ut sin roll under
andra världskriget, och när nu ett europeiskt slagskepp för sista gången i historien
deltog i strid fick det inte utnyttja sitt tunga
artilleri. Senare kom en order som inställde
beskjutningen helt och hållet. På Stockwells
order fick dock artillerifartygen avge ”understödjande eld” med sin sekundära beväpning,
vilken varade i 45 minuter. Beskjutningen
räckte, tillsammans med de tio minuter
långa flyganfallen, för att driva bort försvararna från stranden.
Klockan 06.50 på morgonen den 6 november vadade så två bataljoner ur Royal Marines 3:e kommandobrigad iland på den sönderbombade strandpromenaden i Port Said,
understödda av Centurion-stridsvagnar ur
6:e Kungliga stridsvagnsregementet. Medan
dessa bataljoner kämpade sig söderut genom
Port Said under hårda strider, flög den tredje
bataljonen i brigaden med helikopter direkt
till stadens centrum, där den landsattes
vid statyn av kanalbyggaren Ferdinand
de Lesseps, i ryggen på de egyptiska försvararna.
Franska soldater vadar
iland på stranden vid Port
Fuad, morgonen den 6
november.
Suez 1956
133
Alger 1957
”Vi kommer att få mycket skit”
När polisen i Alger stod maktlös inför gerillarörelsen FLN:s terrorkampanj
kallades general Massus 10:e fallskärmsdivision in. Med brutala metoder
lyckades de franska fallskärmsjägarna knäcka gerillan, men deras seger i
slaget om Alger skulle samtidigt bidra till att Frankrike förlorade Algeriet
och blev en traumatiserad nation under många år.
Läge: norra Algeriet.
Miljö: stadsmiljö.
Motståndare: Frankrike
mot algeriska separatister
(FLN-gerillan).
Konflikt: Algerietkriget
1954–62.
Karaktär: gerilla, stadsmiljö.
Tidpunkt: 28 januari till
8 oktober 1957.
Betydelse: protesterna som
den brutala franska gerillabekämpningen i Alger
väcker blir början till slutet
på det franska Algeriet.
136
Alger 1957
Klockan var ungefär kvart över sex söndagen den 30 september 1956 när den
22-åriga Zohra Drif sköt in sin badväska
under bordet, betalade notan och lämnade
mjölkbaren vid Place Bugeaud. Efteråt
medgav Drif att hon hade känt vissa kval
när hon såg alla europeiska barn, som efter
en dag på stranden satt och sörplade mjölkdrinkar med sina mammor vid borden runtomkring. Men hon hade då skyndat sig att
tänka på hur terrorister tillhörande stadens
europeiska majoritetsbefolkning bara någon
månad tidigare hade sprängt några bostadshus på Rue de Thèbes i Algers muslimska
stadsdel, Kasban. Sjuttio människor hade
dödats, varav flera varit kvinnor och barn.
Ungefär tio minuter efter att Zohra
Drif hade lämnat mjölkbaren exploderade
sprängladdningen i hennes väska. De glasklädda väggarna i lokalen splittrades och
orsakade ohyggliga skador på människorna
som var kvar därinne. Någon minut senare
exploderade en annan bomb, som Zohra Drifs
väninna Samia Lakhdari hade placerat på
ett kafé på Rue Michelet, där unga studenter
dansade mambo kring jukeboxen. När Samia
Lakhdari skulle gå fick hon vänligt tacka nej
till en av de unga männen som ville bjuda
upp henne. Sammanlagt dödades tre människor och femtio skadades i de två attentaten.
Ett dussintal skadade tvingades amputera
armar och ben – bland dem många barn.
Den algeriska Nationella befrielsefronten,
FLN (Front de Libération Nationale), tog på
sig skulden för attentaten. Gerillaledaren
Abane Ramdane bemötte moraliska invändningar med att det knappast fanns någon
skillnad mellan ”flickan som placerar en
bomb på en mjölkbar och den franske flygaren som bombar en mechta [muslimsk by]
eller släpper napalm över en förbjuden zon”.
Det var i juni samma år som FLN hade
inlett sin terrorkampanj i Alger. Som svar
på avrättningarna av två morddömda
Det fanns ett muslimskt
Algeriet som var lojalt
med Frankrike. Här en
veteran från första världskriget på en 14-julimottagning i Colomb-Béchar
1958. Förutom krigskorset
1914–18 är han dekorerad
med Kolonialmedaljen och
Hederslegionens band.
gerillamän hade under tre dagar 49 slumpvis utvalda europeiska män skjutits ned på
öppen gata. Europeiska extremister hade svarat med bombattentatet mot Rue de Thèbes
i augusti. Det var tanken på den händelsen
som hade fått Zohra Drif att övervinna sina
samvetskval inne på mjökbaren. Nu spred
sig skräcken i Alger, och misstron mellan de
europeiskättade pieds noirs och muslimerna
fördjupades till irreparabel nivå.
Den 29 december samlades tusentals
européer för att närvara vid begravningen
av en hårdför europeisk nationalist, borgmästaren Amédée Froger, som hade mördats
av FLN. Sedan en bomb hade exploderat på
kyrkogården – att ingen dödades berodde
på att begravningståget blivit försenat –
drog rasande pieds noirs genom gatorna och
lynchade alla muslimer de mötte. Tonårsgrabbar sågs misshandla slöjklädda kvinnor med järnrör. Fyra människor dödades
och femtio skadades. De 1 500 polismännen
i Algeriets huvudstad stod maktlösa. Den 7
januari 1957 vände sig därför generalguvernören i Algeriet, Robert Lacoste, till den militäre befälhavaren, general Raoul Salan, med
en begäran om att militären skulle överta
ansvaret för att upprätthålla den allmänna
ordningen.
Algeriet var ingen koloni, som Marocko
eller Tunisien, utan hade efter erövringen
1830 statsrättsligt omvandlats till en del
av Frankrike. Här fanns en betydande europeisk befolkning, som hade invandrat under
1800-talets sista decennier från Italien,
Spanien eller Malta och bosatt sig längs
kusten i norr. För fransmännen var Algerietkriget därför inte ett kolonialkrig, utan snarare ett inbördeskrig i en underutvecklad
landsända. Att minst lika många muslimer
slogs på den franska sidan som för FLN
tycktes bekräfta detta. De flesta som dödades av FLN under de åtta år kriget varade
(1954–62) var också muslimer, inte européer.
Zohra Drif, som utförde
bombattentatet mot mjölkbaren på Place Bugeaud,
när hon gripits i september
1957 – en representant för
den yngre generationens
brutala uppror i Algeriet.
Hon frigavs 1962, blev
advokat och är idag vice
talman i den algeriska
senaten.
Alger 1957
137
Den enorma logistiska
apparaten vid uppmarschen
inför Kuwaitkriget behövdes också vid avvecklingen.
Fotot är taget i juni 1991
under hemskeppningen av
amerikanska pansarfordon
från Saudiarabien.
Över elva miljoner ton gods,
materiel och förnödenheter
fraktade FN-koalitionen
till Persiska viken under
Kuwaitkriget, och 95 procent av detta gick sjövägen.
Endast genom en omfattande chartringsverksamhet över hela världen var
det möjligt att skrapa ihop
tillräckligt med fartyg för
denna insats.
Den amerikanska huvudstridsvagnen M-1A1
Abrams. Av de omkring
1 850 Abrams som USA
hade i operationsområdet
gick 9 förlorade. Över 99,5
procent av stridsvagnarna
kunde fraktas hem igen.
454
Kuwait 1991
Reservmotorer till Abramsstridsvagnar. Motorn byts
i ett stycke.
155-millimeters bandhaubitser på rad.
Containrar med förnödenheter och materiel. Som all
annan transocean logistik
är även den militära underkastad containersjöfartens
villkor. Containrarna
stannar inte i hamnen utan
följer med ut till förbanden.
Kuwait 1991
455
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Create flashcards