jalla! - Regeringen.se

JALLA!
N U K LÄ R V I G R A N
EN
– m öte m e d d e n m u s li m s ka k u lt u rsfä re n
Mäktig är den som har kunskap
Ferdousi (940–1040)
JALLA!
NU KLÄR VI GR AN
EN
44 inlägg i fem kapitel
1
➾
10
➾
20
➾
25
➾
32
➾
44
leva tillsammans
K Ä R L E KS L U F F E N ( 6 ) av
Nadia Jebril ➾ K Ä R L E KS DI K T ( 8 ) av Nizar Qabbani ➾ D E N V A C K R A ST E P LATS E N
I V Ä R L D E N ( 9 ) av Per Axel Nordfeldt ➾ M U S LI M U TA N A L LA H ( 1 4 ) av Pelle
Kronestedt ➾ S E X F R Å G O R TI L L C E Y LA N ( 2 2 ) av Gufran Al-nadaf ➾ D Ö M I N T E
G E N A ST ! . . . ( 2 3 ) av Hafiz ➾ S KÖT DI T T O C H S K I T I A N D R A ( 2 4 ) av Javeria Rizvi
➾ V A D E M E N I N G E N ( 2 7 ) av Ramsis James Assal ➾ » H E D E R S M O R D « ( 2 8 ) av Åsa
Eldén ➾ O M ÖJ LI G K Ä R L E K ( 3 2 ) av Ranna Kas Hanna
11
en ny värld
H OT E T M OT D E M O K R ATI N ( 3 4 ) av
David Sandberg ➾ E N M U S LI M I K R Y L B O ( 3 8 ) av Jenny Berggren ➾ K A B U L ( 4 1 )
av Shakila Emami ➾ M E DI E B I L D E R O C H H I STO R I S K A B I L D E R ( 4 2 ) av Alexander
Cavalieratos ➾ I S LA M O FO B I ( 5 0 ) av Anne Sofie Roald ➾ V A D Ä R E N R A S I ST ?
( 5 2 ) av Taher Ben Jelloun ➾ H A LA B JA ( 5 4 ) av Evin ➾ N Ä R F U N D A M E N TA LI ST E R N A
KO M TI L L STA N ( 5 5 ) av Cekdar Kaya ➾ H U R Ä R D E T M ÖJ LI G T ? ( 5 7 ) av Daniel
Harild ➾ S E F R Å N E N A N N A N SY N V I N K E L ( 5 8 ) av Christina Zaar
21
slöjan
R ÄT T E N AT T B Ä R A S LÖJA ( 6 4 ) av Hidayet
Tercan ➾ H U V U D K LÄ D N A D I N O M I S LA M ( 6 6 ) av Anne Sofie Roald ➾ JA G B J U D E R
DI G . . . ( 7 2 ) av Jila Mossaed ➾ M E D E L L E R U TA N S LÖJA ( 7 3 ) av Elnaz Baghlanian
➾ A C K ! O M F R I H E T E N . . . ( 7 4 ) av Ahmad Schamloo
26
gemensam historia
I S LA M Ä R I N T E S Å
F R Ä M M A N D E S O M V I T R O R ( 7 6 ) av Ingmar Karlsson ➾ DI D A R S A M A L E T DI N ( 8 6 )
av Gufran Al-nadaf ➾ S R E B R E N I C A ( 9 1 ) av Gellert Tamas ➾ S A B R A & S H ATI LA
( 9 5 ) av Rawia Morra ➾ R E F L E K TIO N E R S O M N Y KO M LI N G ( 9 6 ) av Gufran Al-nadaf
➾ M I T T H JÄ R TA . . . ( 9 9 ) av Ibn al-’Arabi ➾ N A DI A I P R A K TI K E N ( 1 0 0 ) av Pelle
Kronestedt
33
tro
STO R A LI K H E T E R O C H V I K TI G A S K I L L N A D E R
( 1 0 8 ) av Christer Hedin ➾ O LI K A B A KG R U N D Ä R CO O LT ( 1 1 6 ) av Eivor och Sonia
vid Tensta gymnasium ➾ O S KY L DI G T A N K LA G A D ( 1 1 8 ) av Surkan Kilic ➾ K LI V A U R
D E N R E LI G IÖ S A S A N D L Å D A N ( 1 2 0 ) av Pierre Durrani ➾ O M V I N ( 1 2 3 ) koranencitat, svenskt ordspråk, Omar Khayyam ➾ Ö ST R A R E A LS G Y M N A S I U M ( 1 2 4 ) ➾
T E N STA G Y M N A S I U M ( 1 2 6 ) ➾ I S LA M I S M E N S U P P KO M ST ( 1 2 8 ) av Bitte
Hammargren ➾ AT T S L Å SS O M S K I L L N A D E R N A ( 1 3 4 ) av Mehrnoush Khoshnevis ➾
O M B A R N ( 1 3 5 ) av Gibran Kahlil
( si d n u m m e r i n o m p a re n te s )
fö ro rd
D I A LO G O C H E N G A G E M A N G är ledstjärnor för Sveriges utrikes-
politik. Vi arbetar sedan flera år med dialogen mellan västvärlden
och den muslimska världen, bland annat mellan EU-länderna
och länderna runt Medelhavet. Men dialogen mellan människor
är viktigare än mellan stater.
Den här boken utgår ifrån människor med rötter i muslimska
kulturer. I artiklar, intervjuer, essäer, dikter, citat och bilder
belyser ungdomar, experter och journalister teman som att leva
tillsammans, en ny värld, slöjan, gemensam historia och tro.
Boken distribueras till alla elever i årskurs ett och två i gymnasieskolan och till intresserade organisationer. Den är tillgänglig
på www.ud.se och översätts till arabiska och engelska. Syftet
är att ge underlag för en diskussion: Vad vet vi om varandra?
Hur lever vi tillsammans? Vilka är våra fördomar och hur kan vi
minska dem?
De muslimska kulturerna är sinsemellan olika och människorna likaså. Ofta låter det som om »muslim« är ett begrepp – men
det är ju stor skillnad beroende på vilken trosinriktning och
kultur man har. Samma sak gäller för kristna och judar. I boken
möter vi sekulariserade och troende, unga och gamla, nutida och
historiska personer, med helt olika perspektiv. De flesta är lätta
att identifiera sig med. Annat är svårare att förstå, som de unga
pojkarna som inte ville delta i de tre tysta minuterna efter
den 11 september – trots att de tar avstånd från terrorism.
Kulturer förklarar bara delvis varför vi är de vi är. Boken
handlar om möten mellan kulturer. I grunden handlar det om
att vara människa.
Anna Lindh
Utrikesminister
3
et t p a r o rd p å v ä g e n
Fa t i m a
Davi
!
JALLN A
U
d
Mohammed
K LÄ R V I
GRANEN
Björn
Eva-L
ena
Ali
D E N H Ä R B O K E N handlar inte så mycket om religionen islam
som om vad som händer när människor möts i vår alltmer
mångkulturella och mångreligiösa värld.
Om boken bara blir stående i bokhyllan har vi misslyckats.
Vi hoppas att ni läser den, kanske börjar med de avsnitt som
verkar mest intressanta, hoppar över någon sida och i stället
läser ett annat kapitel två gånger – och framför allt funderar
över innehållet och diskuterar det med andra.
Alla skribenter ansvarar själva för innehållet i sina texter.
Till vår hjälp har vi engagerat elever från två gymnasieskolor
i Stockholm: Tensta gymnasium och Östra reals gymnasium.
Vi har även haft stöd att bolla idéer och textförslag med en
referensgrupp bestående av experter, journalister, kulturarbetare, ungdomar och UD-tjänstemän. Vi har också haft
ett gott samarbete med Justitie-, Närings- och Utbildningsdepartementen, Skolverket, Ungdomsstyrelsen med flera.
STO C K H O L M D E N 1 8 F E B R UA R I 2 0 0 2
Gufran Al-nadaf, projektledare/redaktör, Utrikesdepartementet
Mårten Andersson, redaktör, frilans
Martin Högström, grafisk formgivare/bildredaktör, frilans
Eva-Lena Gustafsson, projektassistent, Utrikesdepartementet
Stefan Amér, politiskt sakkunnig, Utrikesdepartementet
4
1
➾
10
le va
t i l lsa m m a n s
1
kärleksluffen
av Nadia Jebril
D E T F Ö R STA JA G ska göra med min man när jag gifter mig är
att tågluffa. Ut i världen! Vart som helst, bara vi två. Jag tror på
kärleken, jag har många drömmar. Det finns de som ser mig och
tänker att jag genom mitt sätt att leva och klä mig – jag bär
hijab, alltså slöja – har uteslutit kärleken ur mitt liv. Att jag inte
får älska, eller ens välja min livskamrat själv. Det finns till och
med de som går så långt att de påstår att jag genom min klädsel
blivit berövad min egen sexualitet medan sexualiteten självklart
skulle vara alla andra kvinnor på denna jord förunnad...
Jag har valt bort att ha pojkvän och väntar i stället med en relation tills jag träffar den rätte, vilket jag har valt på grund av min
religiösa övertygelse. Giftermål betyder väldigt mycket för mig som
muslim och det finns det flera anledningar till. Förutom att det
inte går att umgås med någon av det motsatta könet rent fysiskt
utan att vara gift med denne, så innebär det också att man får en
följeslagare i livet som är med en genom alla ens upp- och nedgångar och kompletterar en på alla plan. Att ingå äktenskap är det
enda sättet för två muslimer som tycker om varandra att helt och
fullt kunna uttrycka sin kärlek. Jag tänker mycket på att man får en
frihet att göra vissa saker man velat göra med någon man tycker
om, men som man inte kunnat tidigare – till exempel att dejta.
I mångas öron kan det här låta litet konstigt. Giftermål är
något man först börjar tänka på när man kommer upp i 30–40årsåldern, inte som 19–åring. Vi unga förväntas leva livet nu –
gifta sig kan man göra sen. Men det som skiljer mig från vilken
annan tonåring som helst är att det är just det livet jag tänkt att
jag skulle leva ihop med min man. Ut och tågluffa, gå på konstutställningar, teaterföreställningar, resa till Australien, dyka, eller
vandra i Alperna. Giftermålet är inget hinder, i mitt och i många
6
andra muslimers fall är det precis tvärtom. Det är många, många
frågor som haglar över mig när jag berättar hur jag tänkt mig allt
det här. Hur träffas muslimska män och kvinnor? Hur vet man om
man passar ihop i det långa loppet? Kan muslimer bara gifta sig
med muslimer? Vad gör man i väntan på den stora kärleken?
Frågor jag bara kan besvara utifrån vad jag har sett och erfarit
genom mina syskon. En fråga som ofta ställs är också den om jag
får välja min egen man, eller om min far eller bror väljer åt mig.
Så hur träffas muslimska kvinnor och män? Det går inte att
generalisera. Vi träffas så som alla andra gör, det sker under
andra former bara. Vi träffas i moskén, i biblioteket, i skolan....
Jag känner ett par som träffades i kön till kassan i en ICA -butik.
Det finns många olika sätt att träffas på, men den stora skillnaden mellan icke-muslimer och muslimer är den att båda parter
är medvetna om hur långt man får gå. Som respekt till föräldrar
och närstående brukar man om det blir seriöst informera att
man börjat träffa någon och att det finns en möjlighet till att
det leder till giftermål. Om man passar ihop i det långa loppet
kan bara Gud veta. Man får väl gå på känn och be mycket. Be om
att man ska få träffa någon som känner samma sak för en själv
som man känner för honom, någon man kan vara sig själv med
och som delar ens värderingar och viktigast av allt – ens tro.
Att han tror på det jag tror, känner för det jag känner. Det är det
viktigaste och att hitta varandra genom det som betyder mest för
en är vackert. Den kärlek som växer ur ett sådant möte är också en
sådan kärlek som mest sannolikt håller, tror jag. Det är också en del
av svaret på frågan om ens partner måste vara muslim. Tycker man
att islam är viktigt vill man vara tillsammans med någon som prioriterar samma sak, helt enkelt. Ja... Och vad gör man då i väntan på
den stora kärleken? Många hittar den rätte när de är väldigt unga,
för andra tar det litet längre tid. Vare sig de är muslimer eller ickemuslimer finns det en del som väljer och vrakar, testar sig fram,
medan andra står på sig och väntar. En av mina bästa väninnor
känner precis som jag inför allt det här med relationer och hon är
inte muslim. Jag har många polare med olika åsikter om vad jag
7
och andra muslimer håller på med. En del tycker det är sorgligt för
att »vi missar så mycket i livet», medan andra tycker att vi gör helt
rätt, »då lösa relationer inte ger mer än huvudvärk i slutänden«.
Man kan tycka vad som helst om de som väljer att vänta, men
tre saker är säkra: Valet är deras, det behöver inte alls utesluta
kärlek och har valet gjorts på grund av en övertygelse så är det
bara att respektera. När det sen gäller det här med min brors och
fars involvering i valet av min framtida make så ligger det till
så här: Hör jag att det är någon som är intresserad bussar jag
brorsan på dem för att kolla upp om de är något att ha. Min
far kommer väl mest vara där för att se till att den jag träffar
har tillräckligt med pengar på kontot, så att jag får min tågluff
någon gång. Han vill inte att jag ska behöva bli besviken.
Nadia Jebril, 19 år, arbetar vid Sensus studieförbund
Möt Nadia på sid 100–106
2
KÄRLEKSDI KT
Den dag jag lärde känna dig rev jag mina visioner och kartor
Jag blev som de arabiska hästarna:
jag förnimmer doften av ditt regn redan innan jag är våt
och tonfallet i din röst innan du talar
Och jag löser upp ditt hår i mina händer innan du ens
har lagt upp det...
Nizar Qabbani (född 1923)
3
den vackraste
p l a t s e n i världen
– ungdomar mitt
i en konflikt
a v Pe r A x e l N o rd fe l d t
H Ä N D E L S E R N A I M E L L A N Ö ST E R N manar fram allt svartare
rubriker i nyhetsmedier. Terror, förtryck, självmordsattacker,
rädsla och vedergällning skapar en spiral av ondska som obönhörligt tycks vrida sig allt närmare avgrunden. Vem som helst
kan känna uppgivenhet och maktlöshet inför denna konflikt,
där dialogen mellan parterna upphört och ersatts av utspel efter
utspel med allt högre röster.
Men hur är det att vara ung och tvungen att leva med detta?
Vilket rum finns det för förhoppningar eller drömmar när död
och skräck är ständiga följeslagare i vardagen? För att få veta
mer om detta stämde jag möte med Hagar Edlund och Hanin
Shakrah på ett kafé i centrala Stockholm.
– Både israeler och palestinier har tappat förnuftet, säger
Hagar. Det är bara känslor som styr just nu, ingen tänker längre.
– Läget är minst sagt ansträngt, tillägger Hanin med ett
torrt skratt.
Hagar är 23 år och israeliska. Modern är egyptisk judinna,
fadern svensk och kristen. De bosatte sig i Israel. Hagar är dock
född i Sverige. När hon var fem år flyttade familjen tillbaka till
9
Israel, till Neve shalom/Wahat al-Salam. Det är ett samhälle som
grundades på initiativ av den kristne prästen Bruno Hussar med
tanken att araber och judar kan leva tillsammans och verka för
fred. Samhällets namn betyder »Fredens oas« på hebreiska
respektive arabiska och miljön präglas av respekt för varandra
samtidigt som var och en odlar sin egenart. Nu studerar Hagar
ekonomi vid Södertörns högskola.
Hanin Shakrah är 20 år och palestinska. Det betyder att hon
kommer från en familj som bodde i det område som 1948 blev
staten Israel. Palestinier kan bo i de ockuperade områdena (Gaza,
Västbanken, Östra Jerusalem), eller också vara flyktingar. Israeliska
palestinier – araber – är palestinier med israeliskt medborgarskap.
Hanins familj kommer från Safad (hebreiska: Zefat). Samma
år som staten Israel bildades fördrevs familjen till Syrien, där nu
tre generationer bott i flyktingläger. Hanin kom till Sverige med
sina föräldrar fyra år gammal och studerar i dag orientalistik vid
Uppsala universitet. Årsskiftet 1999/2000 var hon i Palestina för
första gången, men kunde inte besöka Safad förrän i år. Hon är
den enda i släkten som varit där sedan flykten.
Både Hagar och Hanin betecknar sig som vänster politiskt
sett. Ingen av dem utövar sin religion ortodoxt. En israeliska och
en palestinska, båda bosatta i Sverige. Vad är »hem« för dem?
– Det är Israel, säger Hagar. Det kommer det alltid att vara.
– Det är Palestina, säger Hanin. Jag trodde inte det, eftersom
jag aldrig varit där. Men när jag kom dit kändes det som om hela
släkten hade fått komma hem. Som att min resa inte var min,
utan allas.
Vad innebär det att ha – och inte ha – en stat?
– Att ha en stat innebär självständighet, att man har rättigheter, att det finns demokrati, säger Hagar eftertänksamt.
– Att inte ha en stat betyder att du inte har någon identitet,
menar Hanin. Jag säger att jag kommer från Palestina. Men när
jag inte kan ta fram en karta och visa var gränserna går är det
svårt att förklara. När jag då möts av frågetecken känns det som
om jag själv blir ifrågasatt. Då vi i religionskunskapen läste om
10
det historiska, bibliska Palestina var det som ett erkännande. Det
fanns något som hette så, det finns på riktigt.
– Jag har skuldkänslor för detta, säger Hagar, inför dig och
inför alla palestinier. Jag tycker att det är hemskt att situationen
är som den är, att jag har en stat och ni inte. Ni borde verkligen
ha en egen stat. Men samtidigt tycker jag att det är litet konstigt
att du säger att Palestina är ditt land, eftersom du inte växt upp
där. Jag är visserligen född i Sverige, men har växt upp i Israel.
Det borde vara i Sverige som du känner dig hemma.
– Hemma uppfostrades jag inte i en svensk kultur, invänder
Hanin. Jag känner mig tolererad i Sverige, men är inte hemma
här. Jag känner mig inte delaktig på det sättet. Det var många
kulturkrockar när jag kom till Palestina också, men på något sätt
förstod vi varandra. Det fanns en värme och en öppenhet där
som gjorde att jag kände samhörighet.
– Jag upplever det som en oerhörd provokation när judar
säger att de har en födslorätt att bo i Israel. Min släkt kommer
därifrån, och får inte ens besöka landet.
Hagars förslag på lösning av konflikten är att Israel träder tillbaka till de gränser som fanns före kriget 1967 (då Västbanken
och Gaza ockuperades). Hanin anser att alla palestinska flyktingar har rätt att återvända och leva i Israel, något som Hagar starkt
invänder emot.
– Det är orealistiskt, menar hon. En del av flyktingarna måste
få återvända, men inte alla. Det kan israelerna aldrig gå med på,
eftersom det skulle göra att palestinierna utgör majoritet.
– Vilket skulle vara problemet? frågar Hanin. Du som levt i
Neve shalom är väl ett levande bevis på att samexistens fungerar?
– Neve shalom är en bubbla, invänder Hagar. Där kunde vi
leva tillsammans, många av mina bästa vänner är palestinier,
men i hela Israel – aldrig. Misstron och misstänksamheten är
alltför stor. Den enda lösningen är en delning av landet.
Hagars inställning och hennes nära kontakter med palestinier
betraktas ofta med skepsis av andra israeler.
– Ibland säger de att jag är palestinier, säger hon uppgivet.
11
Det är en nog så tung uppgift att fundera över vilken helhetslösning som skulle kunna fungera, men konflikten sätter djupa
spår i vardagslivet, även i Sverige.
– Jag möts ofta av misstänksamhet så fort folk hör att jag är
från Israel, säger Hagar. En del killar kan tycka att det är tufft att
jag gjort lumpen ( jag som avskydde att vara soldat!), men ofta
händer det att människor drar sig undan och inte vill prata med
mig. Jag försöker förklara min ståndpunkt och säger vad jag
tycker, men på något sätt hamnar jag alltid i en diskussion där
jag måste försvara Israel.
– Blir du rädd när du ser palestinier? undrar Hanin.
– Här i Sverige? Jag har ingenting emot dem, men de har
något emot mig. Det finns situationer när jag absolut inte vill
tala om att jag kommer från Israel eller att jag är judinna.
Jag kan vara jätterädd, säger Hanin. På en debatt kom en kille
fram och frågade varifrån jag kom. »Palestina‹‹, sa jag. »Jag är
från Israel‹‹, sa han. Det var som om mitt hjärta stannade. Inte så
att jag trodde att han skulle hoppa på mig, men plötsligt stod
jag inte framför en människa, jag stod inför Israel. Han blev en
symbol. Det har hänt flera gånger, både i Sverige och när jag var
i Palestina. OK, han är i den här baren nu, men om två veckor kan
jag möta honom som soldat vid en avspärrning.
– När jag var i Palestina var jag arg precis hela tiden, fortsätter Hanin. När jag kom tillbaka till Sverige var jag så trött, helt
utmattad av all denna vrede mot hela situationen.
Vad har de då för framtidsdrömmar?
– Min dröm är det som också Hanin talar om, säger Hagar. En
stat där människor från alla religioner kan leva i fred med varandra.
– Det är inte bara min dröm, inflikar Hanin. Jag tror att vi kan
påverka så att det blir på det viset. Det är rädslan som gör att
människor inte kan se den Andre.
– Jag vill bo i Israel när jag är klar med utbildningen här
i Sverige, fortsätter Hagar. Jag vill bilda familj, men inte om mina
barn ska behöva göra militärtjänst och utsättas för sådana
konflikter och risker som i dag.
12
– Det är svårt nu, utrymmet för toleransen krymper. Men jag
och mina vänner arbetar på. Vi fortsätter att ordna träffar där
israeler och palestinier kan mötas, diskutera igenom problemen,
lyssna på varandra och lära sig att vi alla är människor.
– Jag vill bo i Palestina, säger Hanin. Jag vill kunna landa på
Ben Gurion-flygplatsen utan att någon frågar mig vad jag ska
göra där eller vad jag har för religion – därför att jag har kommit
till mitt land. Nu har jag sökt till hebreiska universitetet i
Jerusalem och även universitet i Palestina. Jag vill dit, och jag vill
påverka.
– Det är den vackraste platsen i världen. Vi kan inte låta den
försvinna i detta mörker.
Två unga kvinnor. Hagar med sina skuldkänslor inför en situation som hon inte kan lastas för, Hanin med sin vrede över
sakernas tillstånd. Trots alla olikheter har de likartade drömmar
och mål, och de förenas i en stark känsla av att en stor orättvisa
måste åtgärdas.
När intervjun är slut har de växlat telefonnummer och börjat
diskutera att resa till Israel/Palestina tillsammans. Det är en lång
och oändligt mödosam väg till en lösning på konflikten i Mellanöstern. Men om vandringen över huvud taget ska kunna göras är
det här den måste börja – i människors vilja att mötas och förstå
varandra.
Per Axel Nordfeldt är frilansjournalist
»Bättre öppna ögon än vidöppen mun« Turkiskt ordspråk
13
4
foto Pe l le K ro n e s te d t
Muslim utan Allah
C E Y L A N H O L A G O är 22 år och arbetar som
journalist på Sveriges radio, på P3:s program Doris.
JA L L A ! följde henne några dagar för att se vem hon är.
Ceylan växte upp i Bergshamra utanför Stockholm
Slam dunk, Jalla!
»
Jag har stor respekt för alla religioner men islam
står mig närmast, eftersom jag har mina rötter
i Turkiet. Men jag är inte troende muslim. Min
familj har aldrig varit religiös – vi har dock andra
värderingar och är starkt politiskt aktiva.
»
När jag blir kär blir jag så jättekär och det har jag
bara blivit en gång i mitt liv. Det är jätteviktigt för
mig att skratta tillsammans med min älskade.
Någon väntar hemma hos Ceylan
»
Jag har inga problem med
att man har sex före äktenskapet
men respekterar dem som väljer
att vänta med det.
In action på P3, Doris
»
Mitt arbete betyder mycket för mig. På P3 får jag
en chans att nå ut till människor som jag kanske
aldrig skulle få kontakt med annars. Och jag lär
mig otroligt mycket varje dag.
Tillsammans med vänner och systern Ülkü som driver klubben Ali baba
5
sex frågor till
Ceylan Holago
a v G u f ra n A l - n a d a f
– Hur ser du som sekulariserad på islamisk fundamentalism?
C: Jag tar avstånd från all fundamentalism. Eftersom jag inte är
troende kan jag inte förstå att man ibland går till ytterligheter
på grund av religion. Det är viktigt i det här sammanhanget att
poängtera att fundamentalism finns i andra religioner också.
– Kan du förstå dem som tar till terrorism?
C: Nej, det är ett annat universum för mig. Jag tar avstånd ifrån
allt våld även om jag i vissa fall kan förstå att folk blir arga för
olika saker.
– Varför tror du att en del unga människor lockas av till
exempel islamisk fundamentalism?
C: Unga människor har kanske lättare att dras till olika typer av
livsstilar. Det kan också gälla olika subkulturer. De kanske letar
efter någon typ av identitet.
– Finns det några sociala mönster som man kan peka på här?
C: Jag tror att influenser runt omkring oss påverkar oss mycket.
Människor söker sig till varandra på olika sätt och vill känna en
samhörighet och då kanske vissa dras till ytterligheter.
– Kan och bör samhället göra något för att hindra en sådan
utveckling?
C: I skolan fick vi lära oss för lite om de olika religionerna. Så
information och en nyanserad religionsundervisning vore inte
så dumt. Det skulle hjälpa till att få folk på bättre tankar.
– Hur skulle den bästa av världar se ut enligt dig?
C: Människor är snabba att döma. Självklart tycker jag att folk
ska tycka och tänka som de vill men under ordnade former och
inte genom fundamentalism eller terrorism.
22
6
Döm inte genast!
Var mild! Förlåt!
Betänk din egen skuld!
Om vi visste allt om varandra,
så skulle det vara lätt att förlåta.
Då fanns det ingen stolthet eller högmod längre.
Hafiz (1320–1389)
7
sköt ditt och skit
i andra
av Javeria Rizvi
I SV E R I G E E X I ST E R A R begreppet »sköt ditt och skit i andra«.
Detta innebär att man ska tolerera mångfald och inte lägga sig
i hur andra väljer att leva sina liv. Men även om konceptet är
enkelt har verkligheten varit en annan och skapat oreda i det
svenska samhället.
Medier, samhället och domstolarna har tillsammans skapat en
statisk bild av den så kallade muslimska invandrarflickan och
hennes liv. Denna stereotyp ger en bild av henne som ett förtryckt,
kuvat och hjälplöst offer. Bilden hjälper inte denna flicka särskilt
mycket och är inte nyanserad. Debatten om »hedersmorden« till
exempel har varit onyanserad och mycket ofta blivit en kamp emot
en viss kultur – oftast den så kallade muslimska kulturen. Kultur
och traditioner används som en förklaring för ett visst beteende
och religionen blir då en syndabock för ett djupt förankrat kvinnoförtryck som finns i Sverige och i resten av världen.
Men det var inte förrän sommaren 2001 när jag återvände till
Sverige, efter att ha avslutat mina studier utomlands, som jag
insåg att ämnet »hedersmord« och debatten kring detta berörde
mig på ett personligt plan.
En obehaglig händelse på tunnelbanan från Mörby centrum
spräckte mina illusioner om min svenskhet. En välklädd kvinna i
trettioårsåldern som satt mittemot mig i tunnelbanevagnen log
snällt mot mig. Jag log tillbaka. Hon sa att hon tyckte att tåget
gick sakta och frågade mig om jag inte tyckte att tåget gick sakta.
– Nej, sa jag.
– Då vräkte hon ur sig något så konstigt som: »Med turkiska
ögon så går väl tåget väldigt fort, eller hur?«
24
Det tog kanske en halv minut innan jag förstod vad hon
menade och leendet på mina läppar försvann snabbt.
– Jag kommer inte ifrån Turkiet, sa jag.
– Var kommer du ifrån då, Irak, eller?
– Jag kommer från Sverige, sa jag.
– Vad har du för religion då?
– Islam!!!! sa jag bestämt och var medveten om den negativa
klang detta ord medförde.
– Hur kommer det sig att du får vara ute så här sent då?
Vad säger dina föräldrar om det? Blir dom inte arga? Blir du inte
slagen? Tycker inte du synd om tjejer som dig?
Den här kvinnan var varken dum eller full. Hon ville bara provocera mig. Men varför? Jag blev så arg och ledsen att jag bara
ville skrika åt henne, men i stället höll jag mig lugn och ställde
samma frågor som hon frågade mig tillbaka till henne. Hon
svarade självklart inte på frågorna och sa att hon bara är intresserad av irakier. Hon sa att hon ville veta hur »ni« tjejer har det
och att hon vill göra en dokumentärfilm om oss som är »befriade«.
Vid det laget klarade jag inte av henne längre utan talade om för
henne att hon var rasist.
Det var fel av mig att döma henne, men mina känslor tog
över. Varför kunde hon inte bara sköta sitt och skita i mig?
Dagen efter satt jag på en middag med vänner och bekanta
och berättade om incidenten med kvinnan på tunnelbanan. Jag
försökte förklara hur upprörd jag blev efter det som hade hänt.
Till min förvåning var det nästan ingen som förstod varför jag var
upprörd. Snabbt sattes en diskussion om muslimska kvinnor igång
och jag överöstes med frågor om varför vi har slöja och varför folk
begår »hedersmord«. Ingen frågade mig om min tro eller om mitt
andliga liv, utan det yttre var av mer intresse. En het diskussion
fick dem att inse mycket nytt om »annorlunda« svenskar.
Under de år jag bodde utomlands mördades i Sverige mer än
tio unga invandrarkvinnor av sina manliga släktingar. Morden
var brutala och straffen rättmätiga. »Hedersmord« är inte normen
och har ingen förankring i koranen. Att använda religionen eller
25
kulturen som en förklaring för att det finns våld mot kvinnor
i invandrar- eller muslimska kulturer är alltför enkelt. Vilken
muslimsk kultur talar man om egentligen? Man talar ju aldrig
om en enhetlig kristenhet, till exempel.
Trots att Sverige är ett land där det bor drygt 350 000 muslimer fortsätter det att finnas många fördomar och missuppfattningar om muslimer och deras så kallade kultur. I kampen om
att hjälpa de så kallade invandrarflickorna har skapats en missvisande och förenklad bild av alla muslimska flickor. Många av
dessa flickor kanske inte vill ge upp sin kultur eller sin religion
trots att de kan vara kritiska gentemot desamma. Religion och
kultur kan nämligen ändå vara en stor del av ens identitet.
Det är samtidigt viktigt att vi alla – svenskar, invandrare och
muslimer – tar tag i de här problemen och inte räds att bekämpa
sådana yttringar.
Som andra generationens invandrare är jag en skicklig »social
navigatör«. Jag har lärt mig att balansera, att hitta något mittemellan de två olika kulturerna jag lever i. Det är en egenskap
som ofta glöms bort – i stället ses jag och andra invandrartjejer
som offer. Ingen vill väl bli uppfattad eller behandlad som ett
offer. Jag är kanske sårbar. Men inte svag.
Javeria Rizvi, 24 år, jur. kand. med inriktning på u-landskunskap
26
8
VA D E M E N I N G E N
Om livet va en lek
Var e spaden och hinken
Om livet va på skoj
Varför gråter dom flesta
Om man bara levde en gång
Vad e meningen
Om döden e slutet
Var e evigheten
Om vi föddes för att dö
Varför leva
Om vi föddes för att leva
Varför dö å inte vakna
Varför finns det kärlek
Om den inte är oändlig
Varför sprida hat
När livet e så kort
Gud skapade inte oss förgäves
Så låt oss be tillsammans å älska varann tills vi dör.
Ramsis James Assal, 18 år, studerar vid
Tensta gymnasium i Stockholm
9
»h e d e r s m o r d «
i jämställdhetens
paradis
a v Å sa E l d é n
U N D E R V I N T E R N 1 9 9 6 /1 9 9 7 lärde sig rubriksättare på
Sveriges tidningar ett nytt ord: »hedersmord«. En rad mord och
mordförsök på unga tjejer uppmärksammades. I Stockholm
knivhöggs en kvinna från Turkiet av sin bror utanför ett diskotek.
I Umeå ströps en ung kvinna från Irak av sin bror och sin kusin.
I Eskilstuna knivhöggs en kurdisk kvinna svårt av sin 16–årige
bror. I Hällefors mördades en palestinsk kvinna av sin far. Alla
fallen framställdes i medier med en gemensam nämnare: de
män som misshandlat och mördat såg de unga tjejernas »sexuella« beteende – kanske kontakter med killar, »oanständiga«
kläder – som en skam. Skammen blev inte bara tjejernas, utan
»smittade av sig« på familjen och släkten. Mord blev det enda
sättet att återupprätta familjens heder.
Bland de män som mördat och misshandlat fanns muslimer,
kristna och ateister, där fanns araber, turkar och kurder. Ändå
framställde medierna ofta brotten som ett extremt uttryck för
islam eller arabisk kultur. Hedersmord blev en direkt konsekvens
av en främmande religion eller kultur, gärna tolkad som en motsats till den jämställda svenska kulturen. Men »styr« kulturer
eller religioner människors handlingar? Har en man som mördar
och misshandlar inte något val? Om han har det, hur ska vi då
28
förstå det som framstår så »främmande»: en far, bror eller farbror som mördar sin dotter, syster eller brorsdotter?
Några vintrar senare är hedersmord åter ett brännhett ämne
på kvällstidningarnas löpsedlar. Fadime – som öppet trotsat sin
kurdiska familj, anmält sin pappa och bror för hot och berättat
i medier om sitt liv – mördas av sin pappa när hon i hemlighet
träffar familjens kvinnor. Genom Sverige går en våg av ilska,
minnesstunder ordnas, rubrikerna är av krigskaliber och under
flera dagar hamnar allt annat i skymundan på tidningssidor och
i debattprogram.
Nästan precis ett år innan Fadimes pappa sköt henne till
döds föll domen mot två svensk-kurdiska män som mördat sin
brorsdotter. Denna tjej lämnar efter vårterminen 1999 sin gymnasieklass i tron att hon under sommaren ska åka till irakiska
Kurdistan för att hitta en blivande man. Vid flera tillfällen året
innan har hon rymt hemifrån i protest, efter att hennes pappa
och hans bröder försökt tvinga henne att bryta kontakten med
sina vänner. Nu har hon gått med på att följa med till Kurdistan
för att gifta sig, kanske inte för att hon vill men för husfridens
skull. Hon lyssnar inte på de vänner som är oroliga för henne och
frågar om hon inte är rädd att hennes pappa och hans bröder
ska göra henne illa – kanske döda henne – i Kurdistan. Hon
säger: »Det är lugnt, jag åker ju med min familj«.
När höstterminen börjar är den kurdiska tjejen död. Hon har
mördats av sin pappa och hans bröder i familjens hem i irakiska
Kurdistan. Hennes syster berättar för den svenska polisen om
hur en av farbröderna avfyrade ett skott mot hennes huvud,
medan pappan och hans bröder hindrade mamman och systern
från att rädda henne.
Mordet tas upp i en rättegång i Irak, men också i Sverige,
efter att systern och två av farbröderna återvänt. I båda rättegångarna nekar farbröderna till brott, och säger att tjejens
mördare är pappan. När de blir tillfrågade om varför han dödat
henne, ger de olika förklaringar i de olika länderna. I den irakiska
rättegången säger farbröderna att pappan dödade sin dotter för
29
att »tvätta bort skammen‹‹, för att hon »förlorat sin oskuld« och
för att »återupprätta familjens heder«. I Sverige däremot, säger
de att han blev en mördare för att han var »psykiskt sjuk», hade
varit utsatt för tortyr och »mådde dåligt« på grund av arbetslöshet och utanförskap i Sverige. Den svenska domstolen väljer att
tro på systerns berättelse om att pappan och farbröderna planerat och utfört mordet tillsammans. Mot sitt nekande döms de till
livstids fängelse för mord.
Varför ger farbröderna olika förklaringar till brottet i Irak
och i Sverige? Varför talar de om familjens heder i Irak, men om
psykisk sjukdom och utanförskap i Sverige? Är det för att få
andra att se med blidare ögon på dem och deras brott? Handlar
det om att olika förklaringar till våld mot kvinnor går hem i olika
kulturer?
En kurdisk man som mördar eller misshandlar sin dotter kan
hos andra kurder – eller kanske hos sicilianare, iranier, pakistanier, brasilianare – få förståelse för det han gjort om han säger att
han tvingades mörda henne för att rädda familjens heder. Han
kan säga att andra pratade om hans dotter, om hennes alltför
korta kjolar och hennes höga klackar. Det gick ett rykte om att
hon träffade killar och säkert hade förlorat sin oskuld; hon blev
kallad en »hora«. Han kan hänvisa till kulturella föreställningar
som handlar om att dotterns dåliga rykte gjort henne till en
skamlig kvinna. Att hennes dåliga rykte drar skam över hela
familjen, och framför allt familjens män. I Irak kan »heder« vara
en kulturellt gångbar förklaring till våld mot kvinnor.
Svenska politiker slår sig ofta för bröstet och säger att vi är
världens mest jämställda land. Men också i Sverige mördas
kvinnor av män i sin närhet, sällan en bror eller pappa, oftare
en make eller sambo. Nästan hälften av alla Sveriges kvinnor har
varit utsatta för våld från män. Men ingen skulle komma på
tanken att svenska män slår kvinnor för att försvara sin heder.
Däremot får man ofta höra att mäns våld orsakas av det farbröderna talar om i den svenska rättegången: psykisk sjukdom,
arbetslöshet, utanförskap eller kanske missbruksproblem. Att
30
våld mot kvinnor är en konsekvens av de misshandlande männens individuella och/eller sociala problem – det är en kulturellt
gångbar förklaring i Sverige. Denna förklaring passar oss
utmärkt: den låter oss ha bilden av Sverige som jämställdhetens
paradis i fred. Om svenska män som slår har personliga problem,
har våld mot kvinnor ingenting med svensk kultur att göra.
I olika samhällen använder män olika förklaringar för att få
sina brott mot kvinnor att framstå som mindre fruktansvärda –
ja, till och med acceptabla. Det kan handla om heder, om psykiska
problem, om svartsjuka. Gångbara förklaringar kan hämtas i
arabiska, kurdiska, svenska och danska kulturella föreställningar
(eller kristna, muslimska och hinduiska religiösa dito) om en
mans rätten att bestämma över och kontrollera en kvinna –
ibland också rätt att bestämma över om hon ska leva eller dö.
Men människor kan också välja att handla i protest mot kulturella föreställningar. En man som misshandlar och mördar en
kvinna kan inte fråntas ansvaret för vad han har gjort, genom att
hänvisa till att han är arbetslös och missbrukare eller för att han
försvarar familjens heder. Det finns ingen ursäkt för att slå och
mörda en dotter, syster eller fru. Män kan välja att låta bli.
Åsa Eldén är doktorand vid Uppsala universitet
»Rosor och törnen växer på samma buske« Turkiskt ordspråk
31
10
omöjlig kärlek
av Ranna Kas Hanna
D E T Ä R S Å mycket hemskt som hänt på sistone. Jag tänker nu
senast på det hemska »hedersmordet« på Fadime. Hon var en
stark kvinna som kämpade för det hon trodde på – kärlek.
Jag är en tjej som är född och uppvuxen i Sverige. Mina föräldrar kommer ursprungligen från Syrien och vi är kristna syrianer.
Jag är lyckligt lottad för bland oss syrianer i Sverige finns inget
»hedersmord« men inte heller något som heter pojkvänner eller
killkompisar. Ska man ha en pojkvän ska man också vara förlovad
för att kunna vara tillsammans utan att »förstöra« familjens
rykte; något som tjejen bär på sina axlar. Mina föräldrar är
stränga men de vill bara vårt bästa. Skulle jag komma hem med
en kille skulle min pappa välkomna honom med öppna armar
men han skulle noga kontrollera om killen duger. Mina syskon
och jag får inte ens tänka på att gå bakom ryggen på mina föräldrar för det finns inget värre än att smyga och ljuga.
I mina ögon är Fadimes pappa en av de svagaste personer
som finns på denna planet tillsammans med alla de som tror på
samma sak, eftersom han inte pallade trycket. Han valde att ta
sin dotters liv hellre än att stå emot demonerna. Man frågar sig
varför? Vad var det som fick Fadimes pappa att trycka på avtryckaren, varför stod han inte emot glåporden, varför förvandlades
hans kärlek till hat? Okunskap är en av orsakerna till detta mord.
Jag vet att Fadime har det bättre där hon är nu. Hon är min
hjältinna – hon dog för kärleken och för det hon trodde på.
Ranna Kas Hanna, 18 år, studerar vid Östra reals
gymnasium i Stockholm
32
11
➾
20
e n n y vä r l d
11
hotet
mot
demokratin
a v D a v i d S a n d b e rg
» I S L AM H OTA R VÅ R D E MO K RATI « . Det var rubriken på Lennart
Perssons debattartikel i Nerikes Allehanda den 9 oktober 1992.
Persson var då ordförande i byggnadsnämnden, och med om att
besluta om en moské skulle få byggas i Örebro eller inte. Hans
budskap står tydligt mot den vita tidningssidan; så länge det
finns förtryck i muslimska länder ska inte muslimer få bygga
moskéer här.
Artikeln i tidningen upprörde. Det skrevs nya debattartiklar
som svar. De som tyckte annorlunda menade att Persson inte
respekterade religionsfriheten. Argumentet bemöttes av en
kristen pastor som menade att islam är en religion som innehåller
hot, krig och förföljelse. I ett brev till kommunen skrev han: »Vi
slår i Sverige vakt om religionsfrihet men det måste finnas en
gräns där människors säkerhet och trygghet går före.«
På vilket sätt en moské hotar säkerheten förklaras inte i artiklarna. Det är någonting som ofta återkommer i motståndet
mot moskéer, att muslimer som får utöva sin religion i Sverige
kan hota det svenska samhället. En del menar till och med att
muslimer är ett hot mot demokratin.
En av de grundläggande friheterna i vår demokrati är
religionsfriheten. Den innebär att alla har rätt att fritt utöva sin
religion. Att vilja begränsa den för att försvara demokratin blir
motsägelsefullt.
34
Frågan är vad som händer med demokratin om några få
politiker eller en pastor ska välja vilka som ska få ingå i den. Är
demokratin då fortfarande demokratisk? Och vad händer när de
dessutom gör bedömningen utifrån våldsdåd? Dåd där islam
använts som ursäkt, men som knappast stöds av hela den miljard
människor som förenas i den muslimska tron.
Ann-Christin Hartman är religionsvetare. När moskén i Stockholm skulle byggas 1998 var hon en av dem som informerade
grannar och andra berörda. Hon menar att medierna spelar en
roll för rädslan och motståndet. Nyhetsbilderna om islam handlar ofta om våld och förtryck. Och terrordåd. Islam är någonting
som hotar. Bilden av islam är därför inte sån att många drömmer
om en moské på granntomten.
– Vi ser bilder av muslimer som våldsamma, fanatiska och
förtryckande. I bilden av islam framträder därför det svenska
som en motsats. Det goda. Det är som att islam står för allt som
vi inte vill vara, säger Hartman.
Den bilden bygger på stora förenklingar, men bidrar ändå till
att göra islam till ett hot. Någonting som vi måste skydda oss emot.
I Sverige finns idag fem moskéer. Ytterligare några planeras.
Alla moskébyggen har lett till protester. Bland annat i form av
tidningsinsändare och överklagande av kommunens beslut. Även
då det inte har varit särskilt många personer som har protesterat
offentligt, så har några av de protesterande gått väldigt långt.
Natten mellan den 14 och 15 augusti 1993 tände någon eld på
moskén i Trollhättan, som totalförstördes. I Malmö släppte någon
in en gris i moskén. När byggnadsnämnden i Stockholm skulle
fatta sitt beslut om en moské i februari 1995 fick stadshuset
flera allvarliga hot.
Ann-Christin Hartman menar att protesterna handlar om en
rädsla för att islam ska »ta över«. Frågan om moskéer blir till en
kamp mellan islam och den kristna kulturen. I Stockholm stod
striden mellan minareten på moskén och kyrktornet på Katarina
kyrka i närheten. Minareten fick inte se högre ut än kyrktornet.
Enligt Hartman är många rädda att »svenska kristna värderingar«
35
som demokrati, jämställdhet och religionsfrihet ska försvinna
om det byggs fler moskéer.
Ett argument som återkommer är att i flera muslimska
länder förtrycks kristna och hindras från att bygga kyrkor – och
vad ger då muslimer rätt att bygga moskéer i ett kristet land?
Men verkligheten är inte så enkel. Smålandsposten bemöter
argumentet i en ledare den 7 april 2001 och skriver att i de flesta
muslimska länder finns det kristna kyrkor. Det är också den bild
som Svenska kyrkan ger.
Man kan också vända på problemet: Om inte muslimer får
bygga moskéer här, vad säger då att kristna ska få bygga kyrkor
i muslimska länder i fortsättningen?
David Sandberg arbetar med mediegranskning
för Quick Response, Röda Korsets ungdomsförbund
FA K TA : Det finns fem moskéer i Sverige i dag. I Malmö, Trollhättan, Västerås, Uppsala och Stockholm. Det planeras ytterligare moskéer i åtminstone Göteborg, Skövde, Växjö och Örebro.
Trots att Sverige har religionsfrihet, anser endast 41 procent
att invandrare fritt ska få utöva sin religion, enligt SOM-institutets undersökning 1999.
36
i l l u s t ra t i o n a v J e s p e r W a l d e rs te n
12
en muslim
i Krylbo
a v J e n n y B e rg g re n
H O R N DA L S B O R , V E T M A N ju hur de är. Lite dumma.
Den inställningen hade Mehmet Kaplan och hans kompisar
från Krylbo när de skulle börja i skolan och få klasskompisar från
grannorten.
I dag, över 20 år senare, liknar han det svenska samhällets sätt
att se på muslimer vid sin kritiska syn på klasskompisarna. Som
ordförande för Sveriges unga muslimer möter han samma rädsla
för det okända, i både journalistiken och resten av samhället.
– I medierna finns det två sätt att beskriva muslimer, antingen som något man gullar med eller som något man skräms med.
I den gullande varianten finns det med ett milt överseende,
som om man med självklarhet vet bättre än muslimerna. Som
exempel nämner Mehmet Kaplan läraren som berättar i tidningen att eleverna får trotsa de religiösa reglerna och dricka vatten
i skolan under den muslimska fastan, bara de lovar att inte säga
något till mamma och pappa. Mehmet Kaplan menar att läraren
därmed inte tar föräldrarna på allvar, att de behandlas som om
de är dumma i stället för att få en chans att förklara sig.
Mehmet Kaplan vill hellre bli tagen på allvar. Han vill se
seriösa reportage om hur muslimerna ber, i stället för lösryckta
bilder av män på knä. De bilderna tycker han ger intryck av att
muslimerna är litet korkade och att de, utan anledning, låter sig
förtryckas av koranen.
38
– Jag känner inte igen mig i den bilden, de muslimer jag
känner i Sverige är stolta.
Han säger att de gullande beskrivningarna var vanligare när
muslimerna var färre. När de bara bad hemma i vardagsrummet
kunde man kosta på sig att tycka det var exotiskt och kul med
bönemattor och sjaletter. Men nu har dessa muslimers barn
vuxit upp i Sverige. Och vill leva och få utrymme på samma villkor som alla andra. De vill ha ett bönerum på jobbet, lika väl som
rökare vill ha rökrum. De vill ha en moské. De vill bära slöja utan
att behöva försvara sig.
– Då måste någon lämna en bit av sitt revir för att ge plats åt
bönerummet.
Och den gullande attityden övergår, enligt Mehmet Kaplan,
i misstänksamhet.
Han jämför samhällets bemötande av muslimer med
(mans)samhällets bemötande av kvinnor. Tjejerna får beröm och
klappar på huvudet så länge de inte utmanar männens makt.
Men när de får ett jobb för att de är mest kompetenta möter de
inte längre samma stöd.
Kvinnorna kan reagera med att tänka »vänj er, gubbar‹‹, eller
så kan de ha en dålig dag och bara tappa sugen. Mehmet Kaplan
beskriver samma blandade känslor bland muslimer.
Han menar att muslimerna, på samma sätt som kvinnorna,
möter mer misstänksamhet när de inte är hanterliga att gulla
med längre. Han tycker att även mediernas bemötande hårdnar
när muslimerna inte längre nöjer sig med att be hemma, när de
vill bygga moskéer och ta plats i samhället som alla andra. Enligt
Mehmet Kaplan målas muslimerna då upp som ett hot, och
religionen får stå för ett brutalare förtryck som symboliseras av
kvinnor i slöja.
Mehmet Kaplan betonar att koranen inte innehåller något
tvång att bära slöja. Vad betyder då slöjan för honom?
– Den står för underkastelse, men inte under mannen utan
under Gud. Precis som man visar Gud underkastelse genom att
tvätta sig för bönen.
39
Men han förstår att en ung, feministisk tjej kan uppfatta en
klasskamrat i slöja som förtryckt. För en tjej med den bilden
skulle han vilja ordna ett möte med en av de unga kvinnor som
bär slöja på eget initiativ, och som gör det med stolthet.
Men han pratar också länge om de muslimska flickor som
lever i konflikter, och ibland under konkreta hot, för att de vill
leva enligt värderingar som inte accepteras av deras fäder. Han
säger att det absolut finns sådana problem, och att muslimerna
själva inte har tagit tag i dem tillräckligt. Men han tycker att det
borde betonas tydligare i debatten att det handlar om ett fåtal
flickor, inte om alla som är muslimer.
I övrigt när islam framställs som något hotfullt så handlar
det ofta om könsstympning eller terror, två företeelser som för
Kaplan inte har att göra med muslimsk tro.
Han tycker dock att det har skett något bra i medierna efter
terrordåden i USA förra året. Att förenklingarna har blivit färre och
att det har vuxit fram en vilja till att verkligen förstå muslimerna.
– Folk är inte längre intresserade av schabloner.
Han har svårt att förstå dem som ser ett hot mot kristendomen i att muslimerna blir fler. Dels för att islam och kristendom ofta vilar på likartade grundvärderingar. Dels för att det
inte handlar om att ta över, utan om att få vara med på lika
villkor. Precis som för kvinnorna som kämpar för jämställdhet.
Han tycker att kvinnorna som måste in i styrelserummen först
om samhället ska bli mer rättvist, sedan är det dags för jämlikhet mellan kulturer.
Jenny Berggren arbetar med mediegranskning
för Quick Response, Röda Korsets ungdomsförbund
40
13
KABUL
Det var en svart dag
då jag lämnade mitt land
Klockan var fem i Kabul
tidigt på morgonen
Det var utegångsförbud
Det var ingen som följde oss till stationen
Vet ni varför?
Ingen kunde öppna munnen
Vi fick inte tala om för någon
att vi skulle ge oss av
Någon kunde ange oss
Vi visste inte vem som var vän eller fiende
Det är som att dö att lämna sitt land
Aldrig mer skulle jag träffa min käraste
Aldrig mer sitta och skratta och skämta med mina kamrater
Aldrig mer se de höga snöklädda bergen
som ligger som ett staket runt stan
Aldrig mer skåda den obeskrivligt blå himmelen
och bländas av det starka solljuset
Det är som att dö att lämna sitt land
Mitt hjärta finns kvar i bitar där fortfarande
Shakila Emami ur »I hjärtat av Tensta: Dikter, berättelser
och bilder från Tensta gymnasium«
14
mediebilder
och historiska
bilder
a v A le x a n d e r C a v a li e ra to s
»Den militanta muslimska rörelsen Hamas uppmanade
på onsdagen ›muslimer och araber runtom i världen‹ att
angripa judiska mål under påsken.«
»Begreppet hedersmord förekommer främst i Mellanöstern.
I Jordanien beräknas ett 30-tal kvinnor mördas årligen.«
»... många unga brittiska muslimer är redo att delta i
talibanernas kamp mot den USA-ledda koalitionen.1«
CITATEN KOMMER FRÅN artiklar i Sveriges största kvällstidning –
Aftonbladet. Temat känner vi igen: där borta, i de muslimska
länderna, sker mängder av brutala våldsdåd och även muslimer
som lever i västvärlden är våldsbenägna. Men är det så?
Medieforskning visar att av alla inslag om islam i Aktuellt,
Rapport och TV 4:s Nyheterna för några år sedan var så många
som 85% knutna till våld. I jämförelse var samtidigt bara 25% av
inslagen i den totala nyhetsrapporteringen våldsanknutna.2
Problemet handlar inte framförallt om citaten ovan är sanna
eller inte. I stället kan ett antal sanna artiklar tillsammans skapa
42
en osann bild av verkligheten. Det är urvalet av sanna bilder som
skapar lögnen: när vi i Sverige hör något om islam på nyheterna är
det nästan alltid förknippat med våld. För många som inte har
någon personlig relation till islam leder den ständiga upprepningen till att själva ordet islam eller Allah blir förknippat med våld.
Vi väljer att se våldsamma muslimer. Annars hade vi fått höra
talas om muslimer som också var föräldrar, barn, yrkesutövare,
människor med olika åsikter och så vidare, i stället för bara självmordsterrorister och kvinnoförtryckare.
Men varför väljer vi att se våldsamma muslimer?
FA K T U M Ä R AT T det finns en speciell forskning som försöker
svara på den frågan. Den palestinsk-amerikanske litteraturprofessorn Edward Said förklarar att européerna sedan hundratals år tillbaka har skapat sig en europeisk identitetskänsla
genom att samtidigt skapa bilden av en motsatt identitet, den
orientaliska. Europa är ett kollektivt begrepp som definierar
»oss« gentemot alla »dom« som är orientaler (till »orientaler«
hör då framförallt araber men också perser, indier, afghaner och
kineser). Det viktigaste innehållet i den europeiska identiteten
är att den är överlägsen alla icke-europeiska folk och kulturer.
När européer vill se att araben är våldsam är det för att försöka
bekräfta sig själva genom att säga: »dom« är våldsamma, ociviliserade icke-européer; »vi« är fredsälskande, civiliserade européer.
Genom att araber och muslimer upplevs som ett hot ökar också
den europeiska sammanhållningen. Hela tänkesättet har sina
närmaste rötter i kolonialismens tid och Europas behov av att
kunna rättfärdiga sin brutala hantering av de koloniserade folken.
Man sa då att araberna och afrikanerna behövde den europeiska
ledningen, att de inte klarade sig själva.
Allt det här kanske låter överdrivet, men om vi tittar på ett
par exempel från kolonialismens tid blir sambandet klarare.
Fredrika Bremer, en viktig författare i svensk litteraturhistoria
och en viktig person i kampen för kvinnors rättigheter, skrev 1859
om sin resa till Palestina. Hennes syn på araber och islam sam43
manfattar mycket av både den svenska och den allmänna europeiska uppfattningen vid den tiden. Hon skriver att araberna
omintetgör all kultur och trevnad i Palestina. För att sätta sig
i respekt måste europeiska konsuler och missionärer bilda
kolonier, och med vapenmakt försvara sig mot denna gräshoppsplåga: men det är inte så svårt, eftersom araberna inte är
det minsta modiga.3
Araberna förstör all kultur och trivsel, säger hon, och de är som
gräshoppor, det vill säga de skövlar allt som kommer i deras väg.
Hennes uttalande kommer precis innan kolonisationen av världen
verkligen tar fart och visar den europeiska mentalitet som såg
icke-européer som underlägsna och som möjligjorde att man
behandlade dem väldigt hårdhänt. Palestina, det Heliga Landet,
var på ett tydligare sätt än i dag centrum för de kristna européernas tro. Här hade Jesus fötts, levt och korsfästs. Vad som stör
Fredrika Bremer är att den kristna trons vagga är i händerna på
muslimska folk. Hon utgår ifrån att kristendomen är den enda
rätta tron när hon beskriver problemet med islam:
Det mohammedanska Gudsbegreppet, så snarlikt det av ett
blint öde, utan hjärta och utan förnuft, och den mörka resignation, den brist av hopp och fredlig förkovran ... äro även
frätande, dödande makter i ett folks liv.4
Under resten av 1800–talet och långt in på 1900–talet följde
flera svenskar hennes exempel och gjorde pilgrimsfärder till
Egypten och Palestina där man letade spår efter Jesus och Gamla
testamentets historier. Bilden av araberna som ett lågt folk som
»omintetgör all kultur och trevnad« förändras inte. Så här
berättar Oscar Dreiwitz 1923:
Gamla Kairo, som går tillbaka flera årtusenden, har en utpräglad österländsk typ. Gatorna äro ytterst trånga och smutsiga.
Allt vad avskräde heter kastas på gatan och vill det sig väl, kan
man få en ofrivillig översköljning, när någon tömmer en slaskpyts från ett tak eller ett fönster.5
44
Yolanda Colliander berättar 1913 om hur de egyptiska barnen
ropar efter henne:
»bakschisch», »bakschisch«. En stor del av fröjden och njutningen
vid en resa i Egypten går förlorad genom detta ständiga rop på
»slantar«. Jag har sett barn som diat sin moder lämna bröstet för
att sträcka ut den lilla handen och be om »bakschisch«.6
Precis som i dag intresserade sig berättarna för att peka på vissa
speciella aspekter av vad de såg och gärna överdriva dem. Men i
stället för att fokusera på våld, även om det redan då ofta pratades
om hur våldsam araben var, lyfte man gång på gång fram hur
dålig hygien man hade och hur girig man var i Egypten eller Palestina. På Kairos gator måste du sicksacka dig fram mellan sopor
och avföring och ducka för slaskpytsar samtidigt som till och med
små barn som diar sina mammors bröst tigger pengar av dig!
Att som Fredrika Bremer gör kalla islam för mohammedanism var ett sätt att nedvärdera muslimernas tro. Kristna ville
genom ordvalet utmåla islam som en personkult kring grund
aren, Mohammed. På det sättet, och genom historier om arabers
smutsighet och girighet, demonstrerade man att islam var en
hednisk och omoralisk religion i jämförelse med kristendomen.
I den allmänna europeiska identitetskänslan ingick bilden att
Europa stod för modernitet, civilisation och kultur i motsats till
den så kallade Orienten som ansågs stå för underutveckling,
primitivitet och vild natur. När Fredrika Bremer och de svenska
pilgrimerna beskrev Egyptens och Palestinas folk som smutsiga,
primitiva och hedniska syftade det till att bekräfta en uppfattning om sin egen svenska och europeiska storslagenhet.
M E N S Å DA N A identitetsbekräftande bilder av den Andre är
ingenting unikt för den europeiska kulturen. Låt oss ta ett jättekliv i historien och backa till år 920 e. Kr. för att se vad som i en
forna arabisk kultur sägs om andra folk och religioner:
De är Allahs smutsigaste varelser: de tvättar sig inte efter bajs
eller kiss, inte heller efter samlag, och tvättar inte händerna
45
efter maten. De är som vilsegångna åsnor.7
Orden tillhör den arabiske diplomaten Ibn Fadlan som mötte
svenska vikingar på sina resor och när han kom hem skrev en
berättelse om det. Så här fortsätter han att beskriva nordborna:
Den ene har umgänge med sin slavinna medan kamraten tittar
på. Ofta beter sig en hel mängd av dem på det sättet i varandras
närvaro... Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigaste tänkbara vatten. Det går till så, att varje
morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret
och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig
och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör
i samma vatten. När han gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan
handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills
det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och
spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår.8
Det var ingen smickrande bild av vad som brukar kallas svenskarnas förfäder. Hur ska vi tolka Ibn Fadlans ord? Var vikingarna
omoraliska och primitiva lortgrisar?
Vi kan komma svaret närmare om vi tänker på att Ibn Fadlan
själv tillhörde det arabiska samhällets överklass och ingick i en
kultur där man av rituella skäl tvättade sig fem gånger om
dagen. För att vinna bekräftelse hos de sina och inte minst för
att bjuda på god underhållning gav han vikingarna ett beteende
som representerade raka motsatsen till vad som var accepterat
i den arabiska kulturen. Med tanke på att Ibn Fadlan beskriver
inte bara vikingarna utan även de flesta andra folk han träffar
som osedliga lortgrisar måste vi anta att bilden av den smutsiga
vikingen som spottar och snyter sig kanske inte är något annat
än en kraftig överdrift som bygger på att vikingarna tog litet
lättare på hygienen än Ibn Fadlan. När han sedan berättar om
deras religion gör han det på ett förlöjligande sätt:
46
De beger sig till en lång påle nedslagen i jorden, med ett
människoliknande ansikte ... faller ned och tillbeder och säger
... »Jag har kommit till dig med dessa gåvor‹‹, och med dessa
ord lägger han ned dem framför träbelätet och säger: »Jag vill
att du skall ge mig en köpman, som har många dinarer och
dirhems och som köper av mig allt vad jag vill och inte motsätter sig vad jag säger!‹‹9
Ibn Fadlan fortsätter med att berätta hur vikingen, när han inte
får sin önskan uppfylld, går vidare med sina offergåvor till nästa
träfigur och ber den om hjälp i stället. När vikingen offrat kött
till en träfigur och hundarna om natten slukat det berättar Ibn
Fadlan hur vikingen tror att det är hans gud som förtärt köttet.
Det råder inget tvivel om att Ibn Fadlan ser ned på vikingarnas
dyrkan av »träbeläten«. För honom var det otänkbart att be till
en träfigur eller att ha fler gudar än en. I berättelsen framgår
inte bara att han tycker att vikingarna är själviskt giriga i sin
bedjan, utan också att de är ganska korkade. Här märks tydligt
en underförstådd hyllning till Ibn Fadlans egen religion, islam.
För rättrogna muslimer som Ibn Fadlan och hans läsare blev
skildringen av vikingarnas religiösa praktik en bekräftelse på att
deras egen religion var den enda riktiga religionen.
Av vilka fler skäl beskriver han vikingarna på detta vis? För att
svara på det kan vi titta på ett annat exempel i hans berättelse:
i ett avsnitt liknar han vikingarna vid palmträd och det gör han
troligen för att han upplever vikingarna som längre än den
genomsnittlige araben.10 Om vikingarna alltså var längre skulle
de i sin tur själva kanske jämföra Ibn Fadlan med någonting
kortare än ett palmträd – till exempel en stubbe eller ett barn.
Hur Ibn Fadlan beskriver den Andre beror alltså på hur han upplever sig själv och den Andre blir därför till ett slags självbekräftelse eller omvänd spegelbild. Med andra ord: den långe blir lång
först när han stöter på någon som är kort som han kan jämföra
sig med. Den negativa sidan av jämförelserna är att den Andre
inte sällan får bli bärare av alla dåliga egenskaper man vill ta
47
avstånd ifrån, till exempel smuts, snusk, omoral och oförstånd.
Bilden passade Ibn Fadlans syften och självbild. Därför fick den
tjäna som representation av vikingar.
S Å L ÄT D E T alltså när en arabisk statstjänsteman på 920–talet
beskrev människor från de områden som senare skulle komma
att kallas Sverige. Till skillnad från hur det var på Ibn Fadlans tid,
då endast några få människor kunde läsa hans berättelser, lär vi
oss i dag om främmande kulturer genom olika massmedier som
har en helt annan genomslagskraft i samhället.
TV, tidningar och böcker översvämmar människan av i dag
och bilderna vi möts av formar hela tiden vår uppfattning om
andra kulturer. Flera exempel visar hur den skrivande kultur som
för tillfället har makten beskriver den Andre. Sedan ett par hundra år har den makten framför allt legat i västvärlden men som
vi såg i fallet med Ibn Fadlan har det inte alltid varit så. Vi har
sett hur beskrivningen av den Andre är beroende av hur det
Egna upplevs och att man till främlingen gärna överför de dåliga
egenskaper man själv vill ta avstånd ifrån. Därför kan vi konstatera att det varken i Ibn Fadlans, Fredrika Bremers eller de svenska pilgrimernas berättelser – eller i den generella mediebilden
av i dag – går att hitta en rättvis återgivning av de främmande
kulturerna. I fallet med de svenska mediebilderna av våldsamma
muslimer handlar det om att bekräfta en svensk och europeisk
identitetskänsla genom att samtidigt visa att identiteten är
hotad och att den är överlägsen den arabiska eller muslimska.
Edward Said, den palestinsk-amerikanske forskaren och professorn, kallar detta västerländska synsätt för orientalism.
På Fredrika Bremers och de andra pilgrimernas tid ville svenskar lyfta fram bilden av en smutsig, kulturlös och primitiv arab
och muslim. I dag lyfter vi i Sverige fram bilden av en våldsam
arab och muslim. Urvalet av bilder blir en snedvridning av
verkligheten som passar den svenska självbilden.
Alexander Cavalieratos studerar vid Södertörns högskola i Huddinge
48
REFERENSER
Fredrika Bremer, Lifvet i Gamla Verlden. Palestina och Turkiet,
4:e delen, Stockholm, 1859.
Yolanda Colliander, Ögonblicksbilder från en resa i Orienten,
Helsingfors, 1913.
Oscar Dreiwitz, Med kamera och penna genom faraoners och
Israels land, Stockholm, 1923.
Håkan Hvitfelt, »Den muslimska faran: om mediebilden av
islam», i Ylva Brune (red.), Mörk magi i vita medier, Stockholm,
1998.
Sigrid Kahle i förordet till Edward Said, Orientalism,
Stockholm, 2000 (pocketupplaga).
Edward Said, Orientalism, Stockholm, 2000 (pocketupplaga).
Stig Wikander, Araber Vikingar Väringar, Lund, 1978.
www.aftonbladet.se
1
Citaten är i tur och ordning hämtade från Aftonbladets internetupplaga 8 april 1998, 7 januari 2002 och 17 november
2001.
2
Statistiken gäller åren 1991–1995 och är hämtade ur Håkan
Hvitfelt, »Den muslimska faran: om mediebilden av islam», i
Ylva Brune (red.), Mörk magi i vita medier, Stockholm, 1998, s
79f.
3
Citerat efter Sigrid Kahle i förord till Edward Said,
Orientalism, Stockholm, 2000 (pocketupplaga), s 21.
4
Fredrika Bremer, Lifvet i Gamla Verlden. Palestina och
Turkiet, 4:e delen, Stockholm, 1859, s 192. Stavningen har
moderniserats av Alexander Cavalieratos.
5
Oscar Dreiwitz, Med kamera och penna genom faraoners och
Israels land, Stockholm, 1923, s 31.
6
Yolanda Colliander, Ögonblicksbilder från en resa i Orienten,
Helsingfors, 1913, s 33. Stavningen har moderniserats av
Alexander Cavalieratos.
7
Citerat ur Stig Wikander, Araber Vikingar Väringar, Lund,
1978, s 64.
8
Citerat ur Stig Wikander, Araber Vikingar Väringar, Lund,
1978, s 64.
9
Citerat ur Stig Wikander, Araber Vikingar Väringar, Lund,
1978, s 64f.
10
Stig Wikander, Araber Vikingar Väringar, Lund, 1978, s 63.
»Lätt riva ner, svårt bygga upp« Turkiskt ordspråk
49
15
islamofobi
a v A n n e S of i e R o a l d
R Ä D S L A F Ö R D E T främmande är inte något nytt fenomen i vår
tid. I alla tider har grupper av människor gått samman för att
stå emot intrång utifrån. För att hålla samman gruppen har
idéer om den egna överlägsenheten byggts upp. Ett grepp för att
upprätthålla denna har varit att ställa upp en bild av andra
grupper som »annorlunda», »konstiga« och »oacceptabla«. Den
judiska gruppen är den som historiskt sett har varit mest utsatt
för hets och förföljelse från andra folkgrupper. Judarna har
under många perioder i historien inte haft något eget land och
har ofta drivits i landsflykt över hela världen. De bildade minoritetsgrupper i flera länder och var därför lätta att använda som
syndabockar i olika lägen. Zigenare, eller romer som de föredrar
att kallas, är en annan social grupp som har varit mycket utsatt
för hets och utanförskap i de länder där de har vistats. På samma
sätt som judarna har inte heller romer haft något eget land där
de har kunnat leva i fred. I de länder där de vistades, blev de ofta
jagade från plats till plats och med tiden trodde man att romer
inte tyckte om att vara bofasta. I Sverige i dag har vi förstått att
orsaken till att många romer flyttade runt var att de blev tvingade till det. Nu, när de har möjlighet, bor de i lägenheter och
barnen går i »vanliga« svenska skolor.
Efter andra världskriget har attityden till judar och romer
ändrats på grund av de fruktansvärda nazistiska förföljelserna.
Fortfarande finns det fördomar mot den judiska och den romska
befolkningen, men det är muslimer som blivit vår tids synda50
bockar. Judeförföljelsen och hatet gentemot judar kallas för
»antisemitism«. Liknande idéer och känslor finns i dag gentemot
islam och muslimer och detta kallas för »islamofobi«.
Islamofobi betyder att man är rädd för religionen »islam« och
för muslimer, som är de som följer islam. På en stor internationell
konferens (Combating Intolerance) i Stockholm i januari 2001
fastslogs att islamofobi är intolerans, på samma sätt som rasism,
antisemitism och xenofobi (främlingsfientlighet). Tidigare ville
många länders regeringer inte se sambanden mellan islamofobi
och rasism, antisemitism och xenofobi.
ORSAKER
Islamofobi kan ha många orsaker. Först och främst kan orsaken
vara att många muslimer kommer från länder där kulturella
sedvänjor är annorlunda jämfört med de västerländska. Men
islamofobi kan också vara grundad på religiösa, rasistiska eller
ekonomiska orsaker.
Den religiösa islamofobin kan bygga på en idé om att religionen islam i sig är oacceptabel, därför att den anses representera
ett hot mot västvärlden. Tolkningar av kristna och judiska texter
har genomgått en förändring. Det fanns till exempel inga kvinnliga präster i Sverige före 1950. Från 1950–talet och framåt har fler
och fler kvinnor blivit präster i den svenska kyrkan. På samma sätt
är det inom judendomen, där kvinnors ställning har förändrats
inom många judiska inriktningar. Annat, såsom synen på familj
och homosexualitet, har också förändrats inom dessa två religioner. När det gäller islam ser man däremot inte att det faktiskt
pågår en förändring av det islamiska budskapet. Exempel på
detta är att man här i Sverige ser islam som en kvinnofientlig
eller våldsam religion. Att det inom många islamiska riktningar
i dag finns attityder som inte skiljer sig mycket från dem inom
kristendom och judendom är inte lika tydligt. Det är viktigt att
poängtera att det inom alla de tre religionerna finns dels grupper
som tänker »gammaldags« och är mer stränga, och dels grupper
som tänker »modernt« och är öppna för det omgivande samhäl51
let. När det gäller kristendom och judendom säger man inte att
de »gammaldags« företräder alla kristna eller judar, men när det
handlar om islam blir det dessa som representerar alla muslimer.
HUR YTTRAR SIG ISLAMOFOBI?
Det är först och främst i medier och i samtal människor emellan
som denna rädsla för islam och muslimer kommer fram. Ett
exempel är »hedersmord« – som hellre bör kallas skammord –
som kan begås inom olika religiösa grupper, såsom muslimer,
kristna eller yazidier (religion som varken är judendom, kristendom eller islam – de blandar schamanism och zoroastrism och
förnekar det onda samt tror på själavandring) och som har sitt
ursprung i medelhavsområdet och i Sydasien. Den första flicka
som blev mördad på detta sätt i Sverige var till exempel av
kristen palestinsk härkomst. Inte heller Fadime, som mördades
16
– Vad är en rasist?
– Rasist är den som under förevändningen att han inte
har samma hudfärg, inte talar samma språk eller
firar högtider på samma sätt tror sig vara bättre, mer
högstående, än den som skiljer sig från honom.
Samtal mellan författaren Taher Ben Jelloun (född 1944)
och hans 10 år gamla dotter
av sin pappa i januari 2002, var uttalat muslim. Muslimer och
islam skuldbeläggs när sådant händer här i Sverige. Tidningarna
får insändarbrev där islam och muslimer beskrivs i negativa
termer och ofta kan det också förekomma tidningsledare, krönikor
eller bidrag till kultursidor, som drar paralleller mellan islam och
skammord – även om det inte alltid gäller muslimer. Många
muslimer får e-mejl, brev eller telefonsamtal, där alla muslimer
ställs till svars för dessa brott.
Efter terrordådet i USA hösten 2001, som muslimska terrorister anses stå bakom, har anti-islamiska och anti-muslimska yttringar ökat. I debatten i Sverige har det förekommit en kollektiv
skuldbeläggning av den muslimska gruppen, där det krävs att
muslimer på olika nivåer offentligt tar avstånd från dådet. Å ena
sidan blev flera muslimska representanter omedelbart efter dådet
inbjudna att deltaga i TV- och tidningsdebatter. Å den andra
fanns en större acceptans för islamofobiska yttringar i både TV
och i tidningar, och det finns yttringar där argumentationen
glider, så att en liten grupp »muslimska fundamentalister«
framstår som modell för alla anhängare av islam. I diskussionen
om USA:s vedergällning, där bombning av olika muslimska
länder varit central, uppfattar muslimer att den rasistiska islamofobin har ökat och att muslimska liv anses mindre värda än amerikanska/europeiska.
Anne Sofie Roald är universitetslektor i religionshistoria
vid Malmö högskola
53
17
H A L A B JA
I mars 1988 var en ny vår på väg. Det skulle grönska över Kurdistans
berg som inte var färdiga med vintern än. Snart skulle snön smälta
över hela landet och marken skulle täckas av blommor i stället.
Våren är som en gåva för oss kurder. Då börjar förberedelserna inför
Newroz, det nya året i Kurdistan.
Först och främst brukar det kurdiska folket vitkakla sina hus
och sy nya kläder både åt barn och vuxna. Varje hus blir städat och
kvinnorna lagar traditionella maträtter.
I Halabja denna vår förberedde man Newroz som alla andra
vårar. Varje morgon vaknade man till höga ljud från människorna
på Halabjas gator, barn lekte, män skyndade till sina arbeten,
kvinnorna började med dagens sysslor. Men en morgon stoppades
alla livliga förberedelser. I stället för lekande kroppar låg döda
kroppar på Halabjas gator. Inga ljud, inga skratt, inga diskussioner
hördes inför Newroz. Mammorna hade tryckt sina barns kroppar
mot bröstet för att skydda dem från den giftiga luften. Papporna
hade omfamnat barnens små kroppar för att skydda dem. Men
vilka ska skydda dessa mammor och pappor?
Evin ur »I hjärtat av Tensta: Dikter, berättelser
och bilder från Tensta gymnasium«.
1988 gasade Iraks president Saddam Hussein
ihjäl staden Halabjas kurdiska invånare.
18
när fundamentalisterna
kom till stan
av Cekdar Kaya
N Ä R JA G S O M barn besökte min födelsestad Batman i Kurdistan
var det endast prästfruar som bar slöja. Det var ovanligt att gifta
kvinnor som inte hade studerat visade sig helt barhuvade. Men
ungdomarna och de utbildade kvinnorna klädde sig efter det
västerländska modet. Kvinnor kunde utbilda sig och arbeta var
de än ville. De var aktiva i både legala och illegala politiska
partier. Alla mina mostrar är utbildade och försörjer sig själva.
De brukade gå på kaféer och på bio med sina väninnor.
Under 1980–talet lät militärregimen i Turkiet de islamiska
fundamentalisterna växa sig starka. De ansågs vara den mest
lämpliga inre fienden den turkiska staten kan ha. Men det sista
NATO (Turkiet är medlem av NATO) och västvärlden vill ha är
en fundamentalistisk diktatur. Militärens inflytande över den
politiska makten accepteras trots att det innebär förtryck och
frånvaro av demokrati och fri debatt.
När jag var 15 år, 1993, och besökte Batman såg allting annorlunda ut. De flesta kvinnor gick runt i klädesplagg som täckte
hela kroppen. Man såg nästan inga kvinnor som gick ensamma
utan sällskap av manliga släktingar. Hizbollah-rörelsen, som
dittills varit liten och obetydlig, hade plötsligt vuxit sig stark.
Rörelsen består av islamiska fundamentalister som kämpar för
att samhället ska styras direkt av de medeltida islamiska lagarna.
Hizbollah-rörelsen fick sin styrka främst genom sina militanta
metoder. Till exempel riskerade kvinnor som gick ut barhuvade
att få frätande syra kastad i ansiktet. En annan metod att trakassera kvinnor med korta kjolar var att böja ett rakblad och skjuta
i väg det som en projektil mot kvinnans bara ben. Mina mostrar
55
vägrade att sluta på sina arbeten men de fasade för vad som
skulle hända dem varje gång de gick till sina jobb.
Under den här perioden mördades över tusen unga kurdiska
män i Batman av Hizbollah-rörelsen för att de ifrågasatte dess
syn på kvinnor. Även om rörelsen åter har försvagats så har den
lyckats föra upp religionen på den politiska dagordningen på ett
sätt som inte förekom tidigare. När jag var barn var det faktum
att vi alla var muslimer fullständigt oviktigt i politiska sammanhang. Det som diskuterades då var politiska ideologier och den
kurdiska kampen.
Även i Sverige försöker de muslimska fundamentalisterna
flytta fram sina positioner. Jag hörde en gång i radion en företrädare för Muslimska rådet kräva att muslimer i Sverige ska
dömas efter sharialagar (muslimsk religiös rätt) i stället för efter
svenska lagar när det gäller familjerätten. Tanken är naturligtvis
befängd.
De svenska lagarna motiveras inte av vad som står i bibeln
utan är ett resultat av vad vi nu levande människor har enats
om. Att alla människor respekterar och lyder samma lagar är en
förutsättning för att samhället ska kunna hålla ihop. Hur skulle
det gå vid en konflikt mellan människor av olika trosriktningar
om det fanns flera uppsättningar lagar?
Islam kan tolkas på många olika sätt. Det är viktigt att veta
att de flesta muslimer inte är fundamentalister. En muslim som
gör de mest fundamentalistiska tolkningarna kan inte leva i ett
icke-muslimskt samhälle. De som lever här har alltså blivit
tvungna att göra avkall på en del. Det är nödvändigt för att göra
livet hanterbart. Man kan till exempel inte kräva att lärare och
kamrater ska vänta eller repetera vad de gjort om man lämnat
lektionerna för att be. Man får inte krångla till livet alltför
mycket för sina medmänniskor.
Cekdar Kaya, 22 år, värnpliktig
56
19
T I S DA G D E N 1 1 S E P T E M B E R 2 0 0 1
H U R ÄR DET MÖJ LIGT?
Hur är det möjligt att nåt sånt här kunde hända
Finns det inget slut på detta elände, när ska det vända
När ska människor sluta att hata
När ska människor sluta kriga och i stället börja prata
Ni som gjorde detta, jag undrar hur
Hur kunde ni, ni beter er ju som djur
Hur kan ni ge er den rättigheten, att ta ett liv
Vad är er anledning, vilket är ert motiv
Vet ni egentligen vad det är ni gör
Under World Trade Centers ruiner ligger människor och dör
Behöver verkligen tusentals oskyldiga sätta livet till
För att ni ondskans män ska få som ni vill
Ingen förstår nog vad det är som har hänt
Vem är det som detta dödens plan har sänt
Allt kändes så overkligt när jag såg planet explodera
Allt kändes så overkligt när planen blev flera
Denna dikt är till er vars liv så olyckligt tog slut
Till er som i dag gick in, men inte kom ut
Till er ära ett ljus jag nu vill tända
Och hoppas innerligt att detta aldrig igen ska hända
Daniel Harild, 18 år, studerar vid Östra reals
gymnasium i Stockholm
20
annan
synvinkel
se från en
av Christina Zaar
A R A S H , M A H D I O C H M O H A M M E D chockerade kamrater och
lärare i sin skola när de vägrade att delta i de tre tysta minuter
som hölls för att hedra offren för terrorattackerna i USA den 11
september 2001.
Alla tre pojkarna plågades av kluvna känslor när rapporterna
om terrorattackerna mot USA fyllde alla medier. Å ena sidan
tycker de att USA:s politik förtjänar motstånd, å den andra tar de
avstånd från terrorism. De tycker att muslimsk tro står i motsats
till terrorism.
Vi ska nu ha tre tysta minuter som en manifestation mot
terrorism och för ett öppet demokratiskt samhälle, annonserade
rektorn i skolans högtalare.
– Varför ska vi hålla tysta minuter nu, när vi aldrig har gjort
det förut? tänkte Mohammed.
Mohammed Kaivan är född och uppvuxen utanför Bagdad.
Han har egna, skrämmande minnen av bombanfall. USA:s
bomber förstörde bron där han brukade spela fotboll med sina
kompisar när han var liten. Som tur var lekte de inte just där
precis när bomberna föll.
För fyra år sedan kom Mohammed till det demokratiska
Sverige och fick lugn och ro och kunde koncentrera sig på sina
studier. Han går naturvetenskapliga programmet på gymnasiet.
58
Både Mohammed och hans föräldrar är praktiserande muslimer.
De ber sina böner och de fastar under ramadan.
Den 11 september förstördes Mohammeds svenska ro, fast
det nu var USA som blev attackerat. I första ögonblicket kände
Mohammed skadeglädje, tills han insåg hur många oskyldiga
människor som hade drabbats.
I samma skola som Mohammed, fast på fordonsprogrammet,
går Mahdi Adawi. Han är född och uppvuxen i Sverige, men hans
pappa kommer från Palestina, hans mamma från Jordanien.
Mahdis föräldrar är troende muslimer liksom han själv.
Arash Zargarian är också skolkamrat med Mohammed och
Mahdi. Han går elteletekniska programmet. Arash är född i Iran
och har bott i Sverige i tolv år. Han har nästan inga minnen från
Iran och har aldrig återvänt. Varken han eller hans föräldrar är
särskilt religiösa, däremot är mor- och farföräldrarna praktiserande muslimer.
Hemma hos alla tre finns parabolantenner som gör att de
kan titta på TV-kanaler från flera olika länder. Det ger dem en vid
utblick. De är vana vid att se på omvärlden också ur andra perspektiv än de svenska.
I Mohammeds klass hade man först en egen tyst minut redan
dagen efter terrorattackerna. Mohammed protesterade men
satt tyst och läste inom sig en vers ur koranen för alla som dött
oskyldigt i alla tider och i alla länder. Så gick han ut.
Han kände att klasskamraterna inte begrep sig på hans resonemang och inte heller riktigt intresserade sig för det. I det ögonblicket öppnade sig en djup klyfta mellan Mohammed och dem
som fram tills dess hade varit hans bästa vänner. Plötsligt kände
han sig ensam, mer ensam än han någonsin förr hade varit.
När Mohammed fyllde 18 år ett par veckor senare, hade han
inget födelsedagskalas. Inga av hans gamla kompisar var hemma
hos honom som året innan, när han fyllde 17. Då var huset fullt.
– Mina syskon och mina föräldrar sa till mig att nu, dumma
Mohammed, ser du att man inte kan säga vad som helst i Sverige
heller, berättar Mohammed trotsigt.
59
Han vill inte acceptera att det demokratiska Sverige helst
tystar ner hans uppfattning. För den som vill lyssna är annars
hans åsikt att USA:s politik är både manipulativ och förtryckande
och att USA vill åt arabvärldens tillgångar men inte respekterar
dess folk och religion.
Mahdi sa just ingenting de första dagarna efter attackerna.
Inom sig kände han ungefär som Mohammed. Men Mahdi visste
att han skulle bli lika ensam som Mohammed om han uttalade
sin uppfattning högt.
– Jag pratade med några tjejer dagen efter attackerna och de
sa att de mådde så dåligt för att oskyldiga hade dött i USA. Jag
Arash, Mahdi och Mohammed vägrade att delta i de tre tysta minuterna som
hölls för att hedra offren för terrorattacken den 11 september.
FOTO SAM STADENER / PRESSENS BILD
blev iskall. Om jag skulle vara ledsen för alla små barn och andra
som dör i Palestina, då skulle jag få vara ledsen jämt, säger Mahdi.
– Jag höll de tysta minuterna och jag ångrar det. Jag tycker
att jag borde ha gått därifrån, säger han.
»Det har aldrig varit några tysta minuter för andra offer än
för dem i USA», hade han velat invända.
I rättvisans namn ska sägas att rektorn avslutade sitt upprop
i högtalarna med följande: »Vi får aldrig glömma de som oskyldigt
skadats, dödats eller offrat sina liv, över hela världen, i terroristdåd eller i kampen för frihet och demokrati.«
Men de orden gick uppenbarligen inte fram i upprördheten
dagarna efter den 11 september.
I samband med attackerna blev Arash medveten om var han
hör hemma, han som varken är muslim eller arab. Arash är perser
och han saknar religiös tro, men i Sverige betraktas han oftast
som arab.
– Om jag gör fel, då är jag en jävla arab; det ordet står för
inkompetens, att man är dum, vad som helst som är dåligt, säger
Arash. Han blev mycket upprörd över uttrycket »muslimska
terrorister« som ständigt återkom i alla medier i samband med
rapporteringen om händelserna den 11 september.
– Man hör aldrig om »kristna terrorister« eller om någon som
gjort något bra att det är en muslim, till exempel »den muslimska racerföraren«.
Arash vill försvara både islam och araber för han ser att de
blir missförstådda i Sverige.
– Tusen studenter har dött i mitt land, men det är ingen som
har hållit tyst minut för dem. När vi skulle ha tysta minuter så
störde jag. Och jag tyckte det kändes skönt att störa, säger han.
Arash har sin egen syn på USA:s skoningslösa jakt på terrorister i Afghanistan:
– Även om du skär bort en sjuk arm så finns bakterierna kvar
i kroppen och det behövs antibiotika för att bekämpa det onda.
Arash menar att frihet är den antibiotika som behövs för att
utrota bakterien terrorism.
61
M O H A M M E D F Ö R LO R A D E några illusioner om Sverige i sep-
tember månad år 2001. Sedan han kom hit har han varit så noga
med att sköta sig bra och att till exempel inte kasta skräp på
marken att kompisar har retats med honom och undrat om han
»leker svensk«. Han är kamratstödjare i skolan och ska därmed
vara en förebild för andra.
– Jag känner att det här förföljer mig. I mitt hemland fick jag
inte säga vad jag ville och när jag kommer till Sverige får jag inte
heller säga någonting. Det är visserligen inte likadant här, men
jag kan inte yttra mig på samma sätt som alla andra, klagar
Mohammed.
– I Sverige ska man tycka som alla andra gör, som majoriteten.
Och gör man inte det, då är det något fel på en, menar Mahdi.
Ingen av deras skolkamrater har frågat dem efteråt vad som
egentligen hände i samband med de där tysta minuterna som
orsakade konflikter i stället för gemenskap. Hur kommer det sig?
Arash vet, för han förlorade för länge sedan den idealiserade bild
av Sverige som Mohammed nyss blev av med:
– Dom frågar inte för dom är rädda för svaret. Dom vill inte
höra att deras närmaste vän är emot det där eller för det där.
Det ska inte vara någon skillnad, så enkelt är det. Bästa vännen
ska tycka likadant.
– Inom mig har det blivit ett stort avstånd, säger
Mohammed, fortfarande bedrövad, men som den han är kan han
ändå inte låta bli att vara både pratsam och ivrig.
Christina Zaar är journalist på Dagens Nyheter
FOTNOT. Intervjun är en bearbetning av en artikel publicerad
i Dagens Nyheter den 16 december 2001. Den har gjorts i samarbete med läraren Lena Holmberg för en uppsats vid
teologiska institutionen vid Uppsala universitet.
62
21
➾
25
s lö j a n
21
rä t t e n att
bära s l ö j a
a v H i d a y et Te rca n
M I N M A N KO M hem häromkvällen och såg lättad ut. Han hade
tänkt till om det där – kvinnor med slöja. Själv är jag muslim.
Jag bär inte slöja och har ett bra jobb, men min känsla för rättvisa
fick mig att reagera väldigt starkt.
Så här sade han: »Om en muslimsk kvinna med slöja söker
jobb och inte är beredd att anpassa sig till klädstilen på arbetsplatsen får hon skylla sig själv om hon inte får jobbet«. Som
exempel gav han äldrevården: « Tänk dig om stackars äldre människor som aldrig har sett en kvinna i slöja får möta en kvinna
som är täckt från topp till tå som ska hjälpa dem. De blir ju helt
skräckslagna«.
Det är uppenbart att min man har blivit påverkad av en debatt
som handlar om att slöjan är förknippad med kvinnoförtryck och
att utländska kvinnor med slöja ska »ta seden dit de kommer«.
Helst skulle jag vilja dumförklara honom, sätta en stämpel
i pannan där det stod »främlingsfientlig», men jag vet att han är
ingetdera.
Min mamma bär slöja och har gjort det i hela sitt liv. Hennes
slöja är en del av hennes personlighet. Hon blev ensam med åtta
barn redan när hon var 32 år och som ensam, ung, kurdisk kvinna
hade hon alla odds emot sig. Ändå har hon uppfostrat oss till
självständiga, fritänkande individer. Hon har gett oss möjligheten
att utbilda oss, och när det var omöjligt att stanna i hemlandet
64
tog hon oss till Sverige. Till landet där man kan se ut som man
vill, där man har demokrati, där man har åsikts- och tryckfrihet...
– listan på det som är bra med Sverige kan göras lång! Allt detta
gjorde hon samtidigt som hon bar slöja.
Själv tycker jag att min mamma är en beundransvärd kvinna.
Jag frågade min man vad han tyckte – han kunde inte protestera.
Vem är jag som ska säga till min mamma, som har kämpat
hela sitt liv för att ge oss en bra framtid, att i Sverige får hon inte
bära slöja för att det finns de som störs av det. Att säga det
skulle vara likvärdigt med att tala om för henne att hela hennes
person är fel i det här landet. Mycket av hennes personlighet
ligger i just hennes slöja.
Det är hennes integritet. Det är en skam om jag säger till en
människa, som har kämpat för människors lika värde och på
grund av det skrämts på flykt, att om hon ska accepteras i det här
landet hon hade så höga tankar om kan hon inte vara sig själv.
Det verkar som om utseendet kommer före människovärdet.
Hidayet Tercan arbetar med integrationsfrågor
(Artikeln är omarbetad från en tidigare version publicerad på
www.quickresponse.nu, Röda Korsets ungdomsförbund)
»Med eld kan man inte släcka eld« Turkiskt ordspråk
65
22
huvudklädnad
inom islam
a v A n n e S of i e R o a l d
H I STO R I S K T S E T T VA R ansiktsslöjan och huvudklädnaden en
symbol för makt och elit. I till exempel det gamla Assyrien och
Persien var det bara kvinnor av rang som skulle täcka sitt huvud.
Slavkvinnor blev straffade om de bar ansiktsslöja eller huvudklädnad. Senare, i till exempel Bysans, var det också bara de rika
och privilegierade kvinnorna som täckte sig. Även män med
status täckte sig och vi kan läsa att också profeten Muhammed
och hans samtida hade huvudklädnad. I muslimska länder i dag
finns det även många män som täcker sina huvuden. Några
anser att man av respekt för Gud ska täcka huvudet. Detta är
bland annat vanligt i Turkiet, Pakistan, Afghanistan, Malaysia och
Indonesien. I gulfstaterna runt den Persiska viken har huvudklädnaden också en social funktion. Där bär den inhemska
manliga befolkningen fotsida långskjortor (dishdasha) med
huvudklädnad (ghutra) som hålls fast med en svart ring (‘agal).
Denna speciella klädsel visar först och främst på hög social
status och skiljer sig från den klädsel som den stora invandrargruppen med lägre status bär.
HUVUDKLÄDNAD I KORANEN
I koranen står det inget om männens klädsel. Det som däremot
står är att mannen ska slå ner sin blick inför en kvinna som han
inte är gift med. I den litteratur som kallas för profetens livsöde
66
(hadither) berättas det hur männen var klädda på profetens tid,
och med utgångpunkt i dessa texter anser många muslimer att
inte bara kvinnan, utan också mannen, ska täcka sin kropp.
I motsats till detta står det på flera ställen i koranen att
kvinnan ska täcka sig. Den vers som används av de flesta muslimer för att påvisa att kvinnor ska bära en huvudklädnad är den
där det står att kvinnor inte ska »visa mera av sina behag än vad
som kan vara synligt.« »Låt dem därför,« står det vidare »fästa
huvudklädnaden (khimar) så att den täcker barmen« (koranen
24:30). På ett annat ställe står det:
Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till troende kvinnor – att de sveper om sig sina ytterplagg ( jilbab);
på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor]
och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande,
barmhärtig (koranen 33:59).
Det finns också en vers i koranen som handlar direkt om profetens
hustrur. I denna vers står det att om några av de troende männen
skulle prata med några av profetens hustrur, så ska de göra det
bakom ett förhänge (koranen 33:53). Det ord som används för
förhänge är det arabiska hijab som har kommit att få betydelsen
»ansiktsslöja« eller »huvudklädnad«. Det är olyckligt att detta ord
används också när det talas om huvudklädnad ,när det som egentligen ligger i ordet är att män och kvinnor inte får vistas tillsammans. Olika muslimer lägger alltså olika betydelse i termen och
det leder ofta till att man talar om olika saker när man talar om
hijab. Ett försök att förklara de tre korantermerna – khimar, jilbab,
hijab – kan vara att se khimar som huvudklädnad, jilbab som en
heltäckande kappa som också eventuellt kan dras över huvudet,
och hijab som ett skilje mellan mansvärlden och kvinnovärlden.
Eftersom en enstaka koranvers inte kan förklaras utifrån sig
själv utan måste ses i ett sammanhang, är det enligt många
muslimska lärda personer versen om khimar, som blev uppenbarad
sist av de tre. Dessa lärde säger därför att den muslimska kvinnan
enligt islam ska bära huvudklädnad men inte ansiktsslöja.
67
HUVUDKLÄDNAD I MUSLIMSKA LÄNDER
I olika muslimska länder finns olika sätt för kvinnor att täcka sig.
I gulfstaterna använder kvinnorna svarta heltäckande kappor
(‘abaya) och svarta ansiktsslöjor, medan det i andra delar av
arabvärlden är vanligast att kvinnor bär huvudklädnad – om de
har något alls på huvudet. I afrikanska länder är det vanligt med
stora tunna färgstarka tyger som man virar runt kroppen och till
sist lägger över huvudet. I Afghanistan, Pakistan och Indien har
kvinnorna vida byxor (serwar) och knälånga, vida tunikor (qamis),
ofta med en genomskinlig sjal över huvudet eller runt axlarna.
Några kvinnor, särskilt i Afghanistan, på den pakistanska landsbygden och i pakistanska städer nära gränsen till Afghanistan,
bär också ett heltäckande plagg som täcker huvud och ansikte
med ett nät framför ögonen. Detta plagg kallas burka. Under
talibanstyret i Afghanistan i slutet av 1990-talet blev bärande av
burka obligatoriskt för alla kvinnor. I den offentliga debatten
kom mycket av kriget mot talibanerna under 2001 att, förutom
kampen mot terrorismen, handla just om de afghanska kvinnornas situation.
I både Iran och Saudiarabien är kvinnans klädsel påbjuden
i lag. I Iran måste kvinnorna ha en huvudklädnad av ett eller
annat slag, även om det på senare tid inte är så noga om håret
sticker fram eller inte. I Saudiarabien måste kvinnorna bära både
huvudklädnad och en svart heltäckande ytterkappa. I den religiösa lagen, som inte får förväxlas med olika nationella lagar, är
bärande av huvudklädnad dock en personlig fråga, på samma
sätt som alla andra islamiska påbud som till exempel bön och
fasta. I de flesta muslimska länder är det upp till den enskilda
kvinnan att välja sin klädsel. I länder som Turkiet och Tunisien
får flickor och kvinnor med huvudklädnad problem i skolan eller
på jobbet. Det finns inga lagar i dessa länder som förbjuder
huvudklädnad, men i till exempel Turkiet har olika institutioner,
som läroverk och parlamentet, infört förbud mot huvudklädnad
69
i l l u s t ra t i o n a v J e s p e r W a l d e rs te n
i sina interna regler. Det är just debatten i Turkiet som har fått
västerländska forskare att dra slutsatsen att användandet
av huvudklädnad är en politisk protest mot myndigheterna.
HUVUDKLÄDNAD I SVERIGE
I Sverige har fler och fler muslimska flickor och kvinnor börjat att
bära huvudklädnad, från sent 1980–tal och framåt. Det finns självklart flickor och kvinnor som av sina fäder eller män blir tvingade
att bära huvudklädnad, men det stora flertalet har valt det själva.
Muslimska flickors och kvinnors bärande av huvudklädnad
har väckt starka reaktioner i det svenska samhället. I debatten
om invandrare i Sverige har huvudklädnaden blivit sedd som ett
hinder för integration. I en undersökning gjord av studenter på
Malmö högskola framkom att 19 av 20 företag inte ville anställa
kvinnor som bar huvudklädnad. Man kan därför se huvudklädnaden som mer av ett svenskt problem än ett muslimskt.
De muslimska kvinnorna själva vill gärna integreras men det
svenska samhället godtar inte huvudklädnaden.
Det finns många orsaker till att det finns svenskar som är
emot bruket av huvudklädnad. Först och främst anses det vara
förtryckande för kvinnor. Muslimska kvinnor, som ständigt möts
av påståendet att de är förtryckta därför att de bär huvudklädnad,
har svårt att förstå vad det hela handlar om. Inte någonstans i
koranen eller i hadith-litteraturen står det något om att kvinnans
klädsel har med mannens överhöghet över kvinnan att göra. Kan
det vara så enkelt att reaktionerna mot huvudklädnaden här i
Sverige är ett uttryck för västvärldens uppror mot traditionella
kristna föreställningar, där kvinnans huvudklädnad har tolkats
som männens makt över kvinnor? Paulus ägnade ju en stor del
av första Korinterbrevet till att peka på nödvändigheten av att
kvinnor skulle täcka huvudet under bön och profetior. Hucklet,
som många gifta svenska kvinnor iklädde sig fram till så sent
som på 50–60–talen, är sannolikt ett uttryck både för ett samhälle
byggt på kristna traditioner och för vissa idéer om kvinnors och
mäns roll i samhället.
70
NORSKA MED HUVUDKLÄDNAD
Jag blev muslim när jag bodde i Oslo i februari 1982. På den tiden
var det ingen som bar huvudklädnad. De få invandrarkvinnor som
då bodde i Oslo hade oftast samma kläder som norskorna. Norrmän kände heller inte till att muslimska kvinnor skulle täcka sig.
När jag läste om hur det var i till exempel Saudiarabien och Iran,
så trodde jag att det var kulturellt snarare än religiöst betingat
att kvinnorna bar huvud- och ansiktsslöja. Jag blev muslim utan
att egentligen veta att kvinnor skall täcka huvudet. Jag hade läst
koranen men hade inte fäst mig särskilt vid de verser som nämner detta. Jag trodde kanske att det var som i bibeln där det också
står om kvinnans huvudklädnad men att få kristna som bryr sig
om det. Det var först efter ett halvår som en man i moskén gjorde
mig uppmärksam på koranställen om huvudklädseln. Eftersom
jag är konvertit så gjorde jag som många konvertiter ofta gör,
nämligen blir »mer kunglig än kungen«. Jag gick omedelbart hem
och hittade en sjal som jag tog på mig.
I dag tackar jag Gud för att jag inte visste om påbudet om
huvudklädnaden innan jag blev muslim. Detta därför att sjalen
kanske är det svåraste med att bli muslim. Inte det att sjalen i
sig är svår att ha på, utan därför att huvudklädnaden har fått ett
så stark symboliskt värde i västvärlden i dag.
När jag går ut tittar folk på mig. Nu har jag blivit så van vid
detta att jag inte längre reagerar. När jag för några år sedan gick
ut och handlade med min son, som då var i tioårsåldern, utbrast
han plötsligt: »Mamma, alla tittar på dig«. Jag såg mig omkring
och insåg att han hade rätt.
Ibland blir jag också själv störd av att alla reagerar på min
huvudklädnad och det är när jag av en eller annan orsak känner
mig litet nere eller deprimerad. Då lägger jag plötsligt märke till
alla stirrande blickar och känner mig ledsen.
När jag jobbade som tolk i arabiska i sjukvården på slutet av
80-talet, blev jag ofta förväxlad med patienten. Många sjuksköterskor och läkare trodde inte att en kvinna med huvudduk var
i stånd till att ha ett jobb och vara en del av det svenska samhäl71
let. Detta har lyckligtvis ändrat sig. När hotellkedjan Skandia
visade upp sin nya uniform för anställda fanns det en huvudklädnad som en del av uniformen, för den som ville ha den. Managern
som lanserade uniformen påpekade också att bärande av huvudklädnad dessutom är hygieniskt i jobbet.
I dag har jag faktiskt lärt mig att vara stolt över min huvudklädnad. Jag kan på unga muslimska tjejer se hur vackra och
speciella de är. De utstrålar ett ljus, en självkänsla, som gör mig
stolt över att vara muslim. De flickor som själva väljer att bära
en huvudduk i vårt samhälle måste vara gjorda av starkt virke,
för det är inte särskilt lätt att skilja sig på detta sätt ur vårt
samhälle i dag.
Anne Sofie Roald är universitetslektor i religionshistoria
vid Malmö högskola
23
Jag bjuder dig på ris och lamm
som jag har tillagat
på en evig eld
jag bjuder dig
på den gnostiska kryddan
jag bjuder dig
på det sötaste ordet
i min ordbok
till det mystiska landet
oerövrat och ensamt
Jila Mossaed (född 1948)
24
med eller utan slöja
a v E l n a z B a g h la n i a n
VÄ L KO M M E N T I L L E N ny tid. Läste om det i tidningen och den
kallas visst det mångkulturella Sverige. Nu ställs vi inför nya
frågor. Och det är inte alltid enkelt att ta ställning. Som i frågan
om hijab – slöja. Ja eller nej? Är det rätt eller fel? Förtryckande
eller befriande? Ska vi förbjuda eller inte? Det är nu jag får tunghäfta och börjar flacka med blicken. Ingenting får mig att känna
mig så splittrad som i frågan om hijab. Jag slår uppgivet igen
tidningen och tänker att allting som inte sker under tvång är
upp till individen. Jag tänker att vi lever i ett fritt land där vi har
rätt att ta på oss vad vi vill. Sedan påminns jag om Iran, där jag
kommer ifrån. Ett land där koranen och dess regler om en kvinnas klädsel används som ett medel för att hålla henne borta från
det offentliga rummet, för att beröva henne hennes rättigheter,
för att underordna henne mannen. Visserligen går det inte att
jämföra två så skilda länder som Iran och Sverige, men bakom
allt tal återstår ett faktum och det är symboliken med hijab.
Hijab är en markering att kvinnokroppen är någonting farligt
och syndigt. Någonting som borde undanhållas och därav ordet
som uttryckligen betyder »förhänge«. Hijab bärs som en sorts
trygghet. Ett skydd från pojkarnas/männens lystna blickar. På det
sättet tror många praktiserande muslimer att en flicka/kvinna
kan undkomma sextrakasserier, våldtäkter och andra påhopp från
det motsatta könet. Det blir kvinnan ensam som får bära det
tunga ansvaret att skydda sig och upprätthålla »hedern«. Tidigt
lär sig flickor/kvinnor att deras kropp utgör en fara i samhället
om den inte döljs. Men hur är det egentligen i det västerländska/
svenska samhället med alla dess rättigheter och skydd för flickor
och kvinnor? Våldtäkt och sextrakasserier sker dagligen och här
73
talas det öppet om det till skillnad från andra länder där det
kanske döljs och »stoppas undan«. Ska en flicka/kvinna utan hijab
skylla sig själv om hon råkar ut för någonting? Kan män verkligen
inte tygla sina »lustar« när de ser en obeslöjad flicka/kvinna?
Några svenska kvinnor konverterar till islam just på grund av
det alltmer sexualiserade samhället. Slöjan blir ett andrum för
dem och ett sätt att säga ifrån. Ändå har jag svårt att tro att
trakasserierna och våldet mot kvinnor skulle minska bara för att
man bär slöja. Att kvinnan betraktas som ett sexuellt objekt har
inte med klädseln att göra. Det är inte där problematiken ligger
utan i männens och samhällets invanda kvinnosyn och det
måste man göra något åt. Det kan jag säga utan att få tunghäfta och börja flacka med blicken.
Elnaz Baghlanian, 20 år, är frilansjournalist
på Östgöta Correspondenten
25
Ack! om friheten sjöng en sång
liten som en fågelhals,
skulle det ingenstans finnas kvar
någon nedrasad vägg
Inte behövdes många år för att förstå
att varje ruin är tecken på en människas frånvaro
Att människans närvaro är framgång.
Ahmad Schamloo (1925–2000)
26
➾
32
g e m e n sa m
h i s to r i a
26
inte
så främmande
islam är
som vi tror
av Ingmar Karlsson
PÅ M I N M O R S sida i släkten kan jag gå tillbaka till 1670. Denne
anfader – »Olof i Stavås« – bodde på en gård som ligger två kilometer från den gård utanför Burseryd där jag själv föddes. Hela
min släkt, även på min fars sida, har under århundradena levt
som bönder och torpare inom en radie på ett par mil på ömse
sidor om gränsen mellan Småland och Västergötland, där dessa
båda landskap möter Halland.
Det främmande låg därför mycket nära under min uppväxt.
1950, när jag var åtta år gammal, spreds ett rykte om att en
gotlänning flyttat in i Smålandsstenar en mil bort. Tillsammans
med några kamrater cyklade jag dit för att titta på honom. Han
var telegrafarbetare och jag kan än i dag framför mig se hans
förvånade min, när han uppklättrad i en telefonstolpe plötsligt
fick se sig betraktad av fyra starrbligande pojkar.
Halland och den gamla danska gränsen låg bara en dryg mil
bort men tidigt blev vi av de livserfarna tonåringarna varnade
för de faror som längre fram skulle hota oss bortom denna på
lördagskvällens dansbanor i Kinnared och Drängsered. Vi såg
visserligen likadana ut som hallänningarna och talade samma
dialekt men med undantag för ett ord och ett mycket viktigt
sådant. Vi fick tidigt lära oss att svaret på en enda fråga kunde
76
avgöra om man skulle bli betraktad som smålänning och
utböling på halländsk mark och därmed riskera att åka på ett
kok stryk.
Frågan löd kort och gott: »Vad kommer efter trettionio?«
Svarade man »fötti‹‹, som det ju hette, stämplades man direkt
som smålänning men hade man sinnesnärvaro och vett nog att
förneka sitt rätta jag och säga »förti« blev man upptagen i den
halländska gemenskapen. Uttalet av ett enda räkneord var alltså
vad man i dag väl skulle kalla »etnisk markör« och avgjorde om
man var en främling eller inte.
Omvärlden trängde emellertid gradvis på. En stor sensation
inträffade 1952 då en dansk familj flyttade in i byn. Tråd- och
spikfabriken utvecklades till ett bruk som behövde arbetskraft
och sådan kom inte bara från nedlagda jordbruk i trakten.
Ungerska flyktingar byggde upp en ny tillvaro i den småländska
skogen efter det att deras hopp om frihet krossats efter revolten
mot Moskva 1956 och flera östtyska familjer gjorde samma påtvingade val under slutet av 50– och början av 60–talen. Sedan
rekryterades också arbetskraft från Grekland och Jugoslavien och
under 80– och 90–talen slog sig även turkar, araber, vietnameser,
kurder, iranier och somalier ner i dessa trakter, liksom flyktingar
från Bosnien och Kosovo. En tredje generation invandrare växer
nu upp i mina gamla hemtrakter. Den är lika småländsk som de
barn som har sina urgamla rötter där och de kan i dag ta sig
över hallandsgränsen och där hävda att »fötti« kommer efter
trettionio utan att riskera stryk.
I dag , femtio år efter det att jag med mina kamrater cyklade
de två milen fram och tillbaka till Smålandsstenar för att titta
på en gotlänning, finns det flera muslimer än pingstvänner i
Burseryd. Om någon då hävdat att utvecklingen skulle gå dithän
hade han eller hon direkt blivit förklarad tokig. Och hade någon
bara för tjugo år sedan påstått att islam kring sekelskiftet skulle
vara den näst största religionen i Sverige och att närmare en
femtedel av befolkningen då skulle ha minst en förälder av
utländsk härkomst hade folk säkerligen bara skakat på huvudet
77
och hävdat att detta vore en omöjlighet och att en sådan utveckling skulle leda till en samhällelig kollaps.
Nu är vi där. Trots att den stora invandringen från länder
utanför Europa sammanföll med den värsta ekonomiska krisen
i Sverige under efterkrigstiden har vi ändå , med undantag för
företeelser som Ny demokrati, varit förskonade från den främlingsfientlighet man kunde ha fruktat när ett tidigare homogent
samhälle i Europas utkant på så kort tid genomgår en så snabb
förvandling.
Vi ska självfallet inte slå oss för bröstet men jag tycker ändå
att detta positiva faktum ofta kommer bort i invandrardebatten.
Ett negativt undantag finns dock. När det gäller muslimer i
allmänhet och araber i synnerhet är det fortfarande fritt fram
att öppet uttrycka fördomar. Kändisar som säger sig företräda
antirasismen tvekar inte att ställa upp på premiärer och därmed
ge legitimitet åt om muslimer fördomsfulla filmer, till exempel
när ett av de värsta exemplen på sådana – Arnold Schwarzeneggers »True lies« – hade premiär i Stockholm. Om det gällt en
antisemitisk film skulle dessa kändisar självfallet ha vägrat vimla
men när det gäller islam och muslimer finns uppenbarligen inte
samma spärrar.
Även inom kyrkan lever dessa fördomar; jag tänker då inte
bara på islamofober inom vissa frikyrkosamfund. För några år
sedan hörde jag i morgonekot en präst föreslå att problemet
med de många tomma kyrkorna i Göteborg skulle lösas genom
att de byggdes om till bingohallar, lagerlokaler eller sporthallar.
»Varför inte en moské?« frågade reportern med hänvisning till
att muslimerna i Göteborg behövde samlingslokaler. »Nej, där
går gränsen« blev svaret. Det var tydligen mer tillåtet att dyrka
mammon i våra kyrkor än att bereda rum för Allah och islam.
Dessa fördomar har flera förklaringar. Det finns en rädsla som
går tillbaka till korsfarartiden med föreställningar om att ett
evigt krig mellan islam och kristendom är oundvikligt. Kristenheten tycks fortfarande inte ha kommit över den traumatiska
upplevelse det innebar att se förträdarna för en ny religion, som
78
själva betraktade sin tro som en fulländning av kristendomen och
erkände de kristna profeterna, på kort tid erövra stora delar av
den då kända världen inklusive kristendomens heliga platser.
Det finns också en rasism som följt i den europeiska kolonialismens spår. Engelsmännen talade om »den vite mannens
börda« och fransmännen motiverade sina erövringar med att de
hade ett »civilisatoriskt uppdrag«. Det motstånd som de europeiska kolonialmakterna mötte i arabvärlden, då inte minst den
algeriska befrielsekampen mellan åren 1954 och 1962, har bidragit
till att likhetstecken så snabbt sätts mellan araber och terrorister.
Detta gäller självfallet i lika hög grad utvecklingen i Palestina
både före och efter staten Israels bildande. Att de första terrorgrupperna var skapelser av kristna palestinier och inte av
muslimska fanatiker, har varit och är väl fortfarande ett för de
flesta okänt faktum.
En faktor av yngre datum har varit ett behov av att skapa en
ny huvudfiende när det röda kommunistiska hotet försvunnit
och ersätta detta med ett grönt islamiskt. Efter Sovjetimperiets
kollaps försökte Natos dåvarande generalsekreterare Willy Claes
ge försvarsalliansen en ny roll genom att hävda att islamisk
fundamentalism utgjorde ett större hot mot Europa än någonsin tidigare. Något år senare spädde Harvardprofessorn Samuel
Huntington på dessa resonemang med sina teser om en förestående och oundviklig konflikt mellan olika civilisationer och
då i första hand mellan islam och västvärlden.
Sist men inte minst har arabiska politikers uppträdande
genom åren sin beskärda del av denna negativa bild. Den så ofta
överdrivna politiska retoriken och de ständiga motsättningarna
arabstater emellan har bidragit till en självförvållad negativ
framtoning som Saddam Hussein förstärkte under gulfkriget
och som Bin Laden ju gjort sitt bästa för att befästa.
»Vi hatar det vi inte känner«. Detta yttrande tillskrivs Ali ibn
Abu Talib, den fjärde kalifen, som både var kusin och svärson till
profeten Mohammed. Det har behållit sin giltighet både i
Europa och i den muslimska världen. Genom okunskap, fruktan
79
och förakt har alltför länge fiendebilder skapats på båda sidor.
Personliga upplevelser och kontakter spelar en viktig roll för
att ta itu med dessa och här tror jag att krigen i det forna
Jugoslavien för många svenskar har blivit något av en ögonöppnare. Som en följd av dessa spreds bosniska och kosovoalbanska
flyktingar över hela Sverige och allt fler svenskar, både vuxna och
barn, kom i daglig kontakt med människor som identifierade sig
som muslimer. De kunde då snabbt konstatera att de nya grannarna inte vara några varelser från en främmande planet utan
människor med samma dagliga problem och framtidsförhoppningar som de själva har. Under föreläsningar, konferenser och
seminarier har jag under senare år också kunnat märka ett
växande intresse för vad islam är och inte är och mött färre
fördomsfulla frågor och kommentarer. Vi kan ju också se hur
opinionen mot moskébyggen minskar. Om tio år är den förhoppningsvis lika obegriplig som protesterna i början på sextiotalet
mot att en katolsk kyrka skulle byggas i Stockholm, med motiveringen att den låg för nära Kungsträdgården, eller argumenten
från samma tid att vi inte kunde gå med i dåvarande EG eftersom detta var en »katolsk sammanslutning«.
Även i dag kan vi tyvärr höra ledande politiker öppet häva ur
sig sina fördomar. Den italienske premiärministern Berlusconi
satte här ett svårslaget rekord i okunnighet och historielöshet
när han efter den 11 september förra året talade om den västerländska civilisationens inneboende överlägsenhet gentemot den
muslimska världen.
Inget påstående kan vara mer felaktigt. Den islamiska kulturen
är inte alls så främmande för oss som den framställs i våra fördomar och klichéer. En av de mest seglivade är att frankernas Karl
Martell genom sin seger vid Poitiers år 732 räddade Västerlandet
från undergång. »Saracenerna« trängdes då tillbaka över Pyrenéerna och återvände till södra Spanien, där en muslimsk stat kom
att existera i nästan 800 år. Denna islamiska närvaro på den
europeiska kontinenten ledde emellertid inte till Västerlandets
undergång utan i stället till en unik och fruktbar symbios mellan
80
islam, kristendom och judendom och till ett uppsving utan
tidigare motstycke inom vetenskap, filosofi, kultur och konst.
Här lades också grunden till vad vi dag kallar den västerländska civilisationen.
Under sin explosionsartade expansion över fyra kontinenter
från Centralasien till Atlanten hade araberna tagit till sig intryck
på alla livets områden från de besegrade folkens kultur – då inte
bara kristna och judar utan även indier, perser och helleniserade
egyptier. Den grekiska antiken fortlevde alltsedan Alexander den
store i Orienten och grekisk vetenskap hölls vid liv och förenades
här med persisk och indisk.
Inte minst skedde detta genom omfattande översättningar
av Aristoteles, Euklides, Hippokrates och andra grekers klassiska
verk till arabiska från grekiska, hebreiska och syriska källor. Dessa
översättningar gjordes inte ord för ord utan de ursprungliga texterna kommenterades, kritiserades och försågs med tillägg.
Araberna blev på så sätt de egentliga arvtagarna till den
grekiska kultur som vi så ofta och gärna åberopar. Det var framför allt araberna som räddade och förvaltade detta arv och de
blev den västerländska humanismens barnmorskor genom att
göra vetenskapshistoriens klassiker kända för det kristna Europa.
Detta gällde till exempel Euklides’, Appolonius’ och Archimedes’
matematiska verk, egyptiern Ptolemaios’ astronomi och
Hippokrates’ och Galenos’ medicinska läror.
Det arabiska bidraget till den europeiska medicinen hör till
de mest betydande kunskapsöverföringarna i historien. Filosofen
och läkaren Ibn Sina/Avicenna (död 1037) sammanställde till
exempel ett medicinskt uppslagsverk som användes vid europeiska universitet långt in på 1800–talet. Arabiska astronomer
gjorde stora framsteg i bestämmandet av månens och planeternas banor. Tidigt författades också vetenskapliga arbeten om
ebb och flod, regnbågen och mångården och morgonrodnaden.
Redan på 1000–talet utgick arabiska astronomer ifrån att jorden
var ett klot och Kopernikus’ och Keplers’ arbeten hade knappast
varit möjliga utan deras förarbete.
81
Inte minst befriade araberna Europa från vad en munk kallat
»de hela talens tyranni« genom att göra oss bekanta med de
arabiska siffrorna och framför allt med nollan. Vårt ord siffra
kommer från det arabiska »sifr», noll . Decimalsystemet innebar
en revolution. Med de nya siffrorna kunde man hantera matematiska problem på ett helt annat sätt än vad som var fallet
med de romerska. Ordet algebra är för övrigt en direkt härledning
från arabiskans »al-djabr« (omställning).
Islams snabba utbredning fick också stor betydelse för de geografiska kunskaperna. Atlas är följaktligen ett arabiskt ord och
Vasco da Gama visste vad han gjorde när han tog den arabiske
lotsen Ibn Madjid i sin tjänst i den resa som ledde till att sjövägen
till Indien öppnades för Europa.
Gitarr, mandolin och luta var andra ingredienser i den
arabiska kulturexporten. Även namnen på dessa instrument är
följaktligen arabiska och med dem övertog Europa också arabiska musikformer. Lovprisandet av kvinnan i sång och musik
ledde till en ny form av musik och diktning som i Frankrike blev
trubadurvisor.
De spår som det arabiska styret i Spanien lämnat efter sig
märks inte minst i de europeiska språken, då framför allt i
spanskan. Vart femte spanskt ord beräknas vara av arabiskt
ursprung. Få svenskar är väl medvetna om att de talar arabiska
när de skriker ut sitt »Olé« på tjurfäktningsarenorna och grisfesterna på Mallorca och Kanarieöarna. Ordet är nämligen en
avledning av »Wallah« (Oh Gud) och ordet »hasta« i uttryck som
»hasta mañana« kommer från arabiskans »hatta« (tills).
Erövringen av Spanien inleddes med blixtsnabbt överfall – en
»ghazija« –således en razzia. Arsenal, fanfar, kaliber är andra
militära begrepp med arabiskt ursprung och som en påminnelse
om att det var muslimerna och inte britterna som i århundraden
»ruled the waves« är även Lord Nelsons militära titel av arabiskt
ursprung – av »Amir ar-rahl« – flottans befälhavare – blev det
italienska ammiraglio och sedan vårt amiral. Monsun och haveri
är andra sjöfartsbegrepp som vi fått från arabiskan.
82
I synnerhet botaniken är full med ord av samma ursprung –
aprikos, aubergine, dragon, durra, estragon, haschisch, ingefära,
jasmin, kaffe, kamfer, kummin, saffran, spenat – bara för att ta
några exempel.
Det muslimska Spanien är en utmaning mot våra fördomar
och stereotyper gentemot islam och arabvärlden. Här var islam
under århundraden den överlägsna civilisationen och den
givande parten med kristendomen på seklers avstånd. Som ett
bevis för att det arabiska inflytandet sträckte sig över en rad
olika områden och närmast fick karaktären av vad vi i dag skulle
kalla kulturimperialism, kan nedanstående provkarta på arabiska
låneord i svenskan tjäna:
Algebra, amalgam, alkohol, alkov, arrak, baldakin, bensin,
chiffer, damast, elixir, hasard, jacka, jackett, kabel, karaff, karat,
kemi, koffert, konditori, lack, magasin, madrass, marsipan,
pyjamas, racket, ras, risk, safari, satin, sheriff, sherry, siffra, sirap,
socker, soda, sorbet, talk, tariff och zenit.
I motsatt riktning kom inga kulturella impulser. En bild av
hur man i det muslimska Spanien såg på de nordeuropeiska
barbarerna finns i en till eftervärlden bevarad kommentar som
en muslim i Toledo fällde i mitten av 1000–talet:
»De liknar djur mer än människor. Det enorma avståndet från
solen gör luften kall och himlen molnig. De saknar därför värme
i sinnet, de är råa, stormagade, bleka och långhåriga, tröghuvade,
slöa, omdömeslösa och enfaldiga«.
En annan väg för arabiskt inflytande på europeisk bildning,
vetenskap och kultur gick via Sicilien. I början av 900–talet hade
hela ön och delar av Syditalien erövrats. Den muslimska dominansen blev dock inte lika långvarig som i södra Spanien. Mot
slutet av 1000–talet återtogs dessa områden av normanderna
men detta styre hade länge en rent arabisk karaktär. I över ett
århundrade var ön ett kristet kungadöme, där flera av de högsta
positionerna innehades av muslimer. I den öppna anda som
fanns vid detta hov lades grunden för den glansperiod som
renässansen utgjorde i Italiens historia, ett faktum som landets
83
premiärminister (Berlusconi) tycks vara helt ovetande om!
Ovan har jag bara givit några exempel på att det moderna
Europa har fler islamiska rötter än vad vi vanligen föreställer oss.
Islam är inte så främmande som vi allmänt tror. Islam och
kristendomen kan i stället betraktas som systerreligioner som
delar samma judiska, hellenistiska och orientaliska arv. Vi är alla
Abrahams barn.
Jag inledde denna betraktelse med några personliga erfarenheter av det främmande från min uppväxt. Låt mig avsluta
med en annan händelse som bekräftar detta faktum och som
illustrerar hur snabbt vår värld förändrats och därmed också
synen på vad som är främmande och farligt.
33 år efter det att jag cyklade två mil för att titta på en gotlänning flyttade min familj från Damaskus till Peking. Min dotter
Andrea var då tre år. Vår resa gick via New Delhi, Bangkok och
Hongkong och hon blev alltmer orolig för varje miljöbyte. Efter
två veckors resande kom vi fram till ambassadanläggningen
i Peking och jag förklarade då för henne att detta nu skulle bli
hennes nya hem för flera år framåt. Hon såg djupt olycklig ut.
Läpparna började darra men just som hon skulle börja gråta
kallade böneutroparen i den intilliggande pakistanska ambassadens moské till bön. Med ens blev hon alldeles lugn . Ett lättat
leende spred sig över hennes ansikte och hon brast ut i ropet
»Allah, Allah«. Plötsligt kände sig denna lilla flicka med en katolsk
slovakisk mor och en svensk protestantisk far trygg. Allah fanns
i Peking och då fanns det ju ingen anledning att vara rädd.
Ingmar Karlsson är generalkonsul vid Sveriges
generalkonsulat i Istanbul
84
i l l u s t ra t i o n a v J e s p e r W a l d e rs te n
27
foto Pe l le K ro n e s te d t
Didar
Samaletdin
– en bit svensk
historia
a v G u f ra n A l - n a d a f
JA G T R Ä F FA R D I DA R Samaletdin en regnig decemberdag 2001.
Jag har sett henne på TV och blivit imponerad av hennes rättframma attityd, av den styrka och värme som hon utstrålar. Vi
slår oss ner på ett finskt fik på Drottninggatan i Stockholm. Det
är ännu inte många gäster men snart kommer de. Lokalen fylls
med både gäster och cigarettrök. Jag frågar Didar om röken stör
henne och hon säger skrattande: »Rökning är min enda last, ha
ha« och tar fram ett cigarettpaket. Det blir ett tre timmar långt
samtal innan vi bryter upp.
FLYKTEN FRÅN ESTLAND
Didar och jag pratar en stund om allt mellan himmel och jord
för att sakta glida över till hur det kommer sig att hon, med sin
tatarisk-muslimska bakgrund, bor i Sverige. Det hela börjar
under andra världskriget i Estland, där Didars föräldrar en gång
föddes och växte upp. Ursprungligen kommer föräldrarna från
Tatarstan, en autonom republik i nuvarande ryska federationen.
Familjen är muslimer med egna traditioner och kulturarv.
I hemmet talas en form av turkiska (ungefär lika nära som
svenska och danska). När jag försöker fråga Didar om hon känner
sig svensk/europeisk eller tatarisk poängterar hon för mig att
familjen varit européer i 1000 år.
Med stadig röst berättar Didar om familjens tid i Estland.
Pappa, Ali Zakerov, växte upp i Tallinn, där familjens grannar till
stor del var judar och pappans bäste vän en judisk pojke i
samma ålder. För att avskärma den estniska omgivningen och ha
ett gemensamt språk med sin vän lärde sig Ali Zakerov att tala
flytande jiddisch. Vänskapen höll fram tills kriget skilde dem åt.
Didars far, som hunnit bli vuxen, hade skaffat sig en egen familj
och ett yrke (körsnär), flydde till Finland. Den judiske vännens
öde slutade så som för många andra judars under kriget.
Ali Zakerovs berättelser om kriget och den judiske vännen
ledde senare i livet till Didars politiska intresse och engagemang.
Hon var en av dem som under 1970–talet startade en vänförening
till stöd för fredsbyn Neve Shalom/Wahat al-Salam i Israel, vars
87
invånare består av både palestinier från Israel och israeler
( judar). Som vuxen har hon på olika sätt och i olika fora arbetat
för en dialog mellan judar, kristna och muslimer.
EN FLICKA KOMMER TILL VÄRLDEN
Didar själv föddes 1943 i Finland och är enda barnet. Året därpå
kom familjen till Umeå och kort därefter till Stockholm. Allt som
allt bodde det 50 tatarer i Sverige och Didars far var den som
1949 startade den första muslimska församlingen i Sverige.
Därmed fick de första muslimerna i modern tid en egen församling och plattform.
I dag är Didar 58 år och väletablerad i det svenska samhället.
Hon är chef för Röda Korsets Noaks Ark. Har hunnit vara gift i 40
år med samme man, är mor till tre barn och har fem barnbarn.
– Jag var bara 18 år när jag träffade min man, även han tatar,
och blev förälskad. Mina föräldrar var emot att jag skulle gifta
mig så ung, men jag fick som jag ville. Min mor, Zeinab Zakerov,
hade nämligen gift sig med min far när hon var 26 år gammal.
ATT VARA MUSLIM
Under barnaåren var det inga problem för Didar med de olika
kulturerna som hon pendlade mellan, men det blev jobbigare
under tonåren. Vid 15 års ålder tog hon mod till sig och hade »ett
djupt samtal med sin far», som hon uttrycker det.
– Jag berättade för honom att jag hade bestämt mig för att
vara muslim. Jag bad också om att få en uppgift i muslimska församlingen. Mitt första uppdrag var att skicka inbjudningskort till
församlingsmedlemmarna vid de olika muslimska högtiderna.
Jag blir nyfiken och undrar om hon hållit sitt löfte till fadern
om att vara muslim. Didar säger att hon känner sig som en
troende muslim och har en stark känsla för Gud. Hon förklarar
för mig att hon har ett eget språk med honom. Det är hennes
mormor som lärt henne att vara muslim. En dag när Didars far
kommer hem från jobbet hör han sin dotter i badrummet sjunga
en psalm för glatta livet. Han blir orolig och tar hem en imam
88
(muslimernas motsvarighet till präst) som komplement till
mormoderns undervisning i islam. Didar befrias från skolans
kristendomsundervisning, men väljer »efter ett par tråkiga
håltimmar« att vara med på undervisningen i alla fall.
– Att jag lärde mig mina kompisars religion och traditioner
har varit väldigt viktigt för mig – jag lärde mig att förstå och
respektera Sverige och de grunder det svenska samhället bygger
på. Jag har genom åren firat alla muslimska högtider men också
de kristna högtiderna.
Någonstans i paradiset måste det väl finnas en plats för
mig med. Jag har under hela mitt liv bedrivit ett brobygge som
bygger på två kulturer, två religioner och två språk.
DET NYA LANDET
När familjen kom till Sverige välkomnades de med öppna armar.
Människorna kom med gåvor och bjöd hem familjen till sig.
De var måna om att flyktingarna skulle få en bra start. Ingen
frågade dem vad de hade för religion. Det var inte något märkvärdigt. De få tatarer som fanns försökte så gott det gick att
Didar Samaletdin
är sedan 2000
chef för
Röda Korsets
Noaks ark.
smälta in i samhället.
– Men med tiden ändrades detta. Vi började betraktas som
något exotiskt. Enligt mitt sätt att se det var det ett sätt att tala
om för oss att vi är annorlunda, men jag är inte det. Varje person
är ju unik – i så fall är vi
alla unika och annorlunda.
Muslimer är inte ett folk.
Vi lever alla på olika sätt
och har våra kulturer och
traditioner. Alla har vi
samma Gud och likheterna mellan de monoteistiska religionerna är större
än skillnaderna.
Didar tycker att svenskarna förr var mer toler-
anta än vad de är i dag. Muslimer uppfattades inte som ett hot
då. Hon tycker att medierapporteringen om islam och muslimer
lämnar mycket övrigt att önska. De bilder massmedier väljer att
visa/skriva i kombination med journalistikens »natur« – snabbheten – och okunskap om islam leder till en snäv bild som inte
visar alla nyanser.
FRAMTIDEN ÄR LJUS
Jag försöker få inblick i Didars liv genom att fråga om hennes
barn. De är alla födda och uppvuxna i Sverige. Didar berättar att
det har varit viktigt för dem att vara svenskar bland svenskar och
tatarer bland tatarer. De talar tatariska, har fått en muslimsk
uppfostran och varit på sommarkollo för tatariska barn i Finland.
– De kanske inte lever i dag som muslimer, men de har fått
grunderna. De två äldsta har svenska partner och alla mina
barnbarn är »halvsvenskar«. Min pappa och farfar skulle kanske
ha tyckt att jag misslyckats med dem, men man måste inse som
förälder att man bara kan ge dem grunderna och sedan är det
upp till dem att välja det liv de vill leva.
Vi håller oss ett bra tag till ämnet barn och naturligtvis
kommer vi in på framtiden. Didar har en positiv framtidstro.
– Visst är tiderna infekterade just nu på grund av allt som
hänt på sistone, men jag ser nog ljust på framtiden. Islam är inte
längre någon ny företeelse i landet. Vi har funnits här i över 50
år. Och med tiden kommer islam att vara lika integrerad och
etablerad som katolicismen och judendomen. Det är i alla fall
vad jag kämpar för.
Vi sneglar nästan samtidigt på våra klockor och inser att vi
har suttit på det finska fiket i tre timmar. Det har dock känts
som tre minuter. Båda får vi bråttom att ta oss tillbaka till våra
arbeten. Jag känner mig upprymd av mötet med Didar och har
ett leende på läpparna och tänker att jag faktiskt har fått lära
känna ett stycke svensk historia.
Gufran Al-nadaf är redaktör vid Utrikesdepartementets presstjänst
90
28
Srebrenica
– folkmordet
i Europas mitt
a v G e l le r t Ta m a s
D E KO M I G RY N I N G E N , först försiktigt, långsamt klättrande
nedför de branta bergssidorna. Sedan övergick de bosnienserbiska
trupperna till en fullskalig attack, med granatkastare och tung
kulspruteeld. Det var den 6 juli 1995 och inom några dagar skulle
ett massmord utföras. Srebrenicas muslimska försvarare anade
vad de hade att vänta. De slogs för sina liv.
Kriget i Bosnien hade börjat tre år tidigare, efter att landet
utropade sig som självständigt våren 1992. Nationalistiska
bosnienserbiska grupper tog till vapen och anföll byar och städer.
Deras mål var att skapa en egen republik för enbart serber.
Srebrenica omringades nästan omgående. En rapport från FN:s
UNHCR beskrev läget den 19 februari 1993: »Befolkningen har
inte haft mat på månader. De överlever på sädeskorn och rötter.
Varje dag dör människor av hunger ochutmattning.« För att
försöka rädda Srebrenica utropade FN staden som en så kallad
skyddad zon, samtidigt som man slöt ett vapenstilleståndsavtal
med den bosnienserbiska armén. Trots detta anföll serberna.
Holländaren Tom Karremans hade befäl över 350 FN-soldater
som skulle skydda Srebrenica. Mot sig hade han 10 000 serbiska
militärer. Karremans kallade desperat på flygunderstöd. FN och
Nato satt i möte efter möte, men kunde inte enas. När de efter
91
flera dagars tvekan väl skickade ett fåtal plan var det för sent.
Slaget om Srebrenica var över. Majoriteten av de cirka 25 000
Srebrenicaborna hann fly till den närbelägna FN-basen i Potocari
innan staden föll. Redan samma dag var general Mladic, bosnienserbernas militäre ledare, där. Bilden när Mladic klappar en liten
pojke på kinden och till de skräckslagna flyktingarna säger »var
inte rädda, ingen kommer att göra er nåt ont« kablades ut över
världen. Sedan släcktes TV-kamerorna och mördandet började.
Personalen från FN tvingades stå bredvid som passiva åskådare.
En holländsk FN-soldat berättade: »Vi såg två lastbilar med
ungefär 50 personer på varje. De muslimska fångarna satt med
huvudena nerböjda mellan knäna, de som tittade upp hade
skräck i ansiktet. Lastbilarna körde runt ett hörn, några minuter
senare hördes ett hundratal skott, sedan var det tyst.« I byn
Kravica fördes närmare 2 000 muslimska män in i en lada, sedan
öppnade serberna eld med granatgevär och automatvapen.
Hakija Huseinovic var en av de få som överlevde: »Jag skyddade
mig genom att dra två döda kroppar över mig. Jag låg under
liken i 24 timmar.« Ungefär 1 000 personer avrättades på fotbollsstadion i Nova Kasaba. Ungefär lika många personer dödades
i grannbyn Pilica. En av dem som deltog i mördandet, Drazen
Erdemovic, berättade senare för FN:s krigsförbrytartribunal hur
det gick till: »Första bussen kom runt tio på morgonen...
Fångarna var mellan 17 och 60 år. Alla var män. De radades
upp framför oss. Tio åt gången. De bönföll oss; skjut inte. Till att
börja med sköt vi dem med maskingevär. Men alltför många blev
bara skottskadade. Därför fick vi order att använda våra kalasjnikovgevär.« Innan mörkret föll hade Drazen Erdemovic och hans
grupp skjutit ihjäl mer än 1 000 muslimska män. Dödandet var
välorganiserat och skedde med militär precision. På bara några
dagar hade uppskattningsvis 7 000 människor mördats. Massakern på Srebrenicas muslimer var det största massmordet i Europas
historia sedan andra världskriget. Precis som under förintelsen
slaktades Srebrenicas muslimer av en huvudsaklig anledning:
deras mördare ansåg dem tillhöra fel folkgrupp med fel religion.
92
FOTO PASCAL GUYOT / PRESSENS BILD
Busslaster med
kvinnor och
barn lämnar
Srebrenica.
Inom loppet av
några dagar
massakreras
ungefär 7 000
muslimer – övervägande män.
Massakern i Srebrenica, liksom krigen i det gamla Jugoslavien,
hade sin bakgrund i Europas nutidshistoria. Efter andra världskriget blev Jugoslavien en kommunistisk enpartistat utan demokratiska rättigheter i form av fria val. När Berlinmuren rasade i
december 1989 föll också kommunisternas maktmonopol i östra
Europa. Med ett undantag. Jugoslavien. Kommunistpartiet lyckades behålla makten. Regimen satsade på en beprövad strategi.
Ena folket genom att peka ut en yttre fiende: På det sättet fanns
likheter mellan massakern i Srebrenica och nazisternas folkmord.
Dödandet av Europas judar skedde inte från den ena dagen till
den andra. Förintelsen föregicks av år med hatpropaganda. Judar
jämfördes med råttor och andra skadedjur. De beskrevs som
giriga utsugare. Det var en medveten strategi för att bygga en
bild av den Andre, den annorlunde, fienden, hotet som måste
bort. Processerna i det forna Jugoslavien var liknande. Regimen
hade så gott som total kontroll över TV och radio. Dag efter dag
pumpades propagandan ut; muslimerna framställdes som
ondskefulla, barbariska varelser: »Vi dödade varandra i media
i flera år innan kriget började«, konstaterade den serbiska
människorättsaktivisten Tanja Petovar. Hatpropagandan som
påbörjades av Milosevic serbiska kommunistparti fick snart
efterföljare också bland kroater och bosnier. Allt fler människor
93
skrämdes in i nationalisternas läger. Marken för massakern
i Srebrenica hade börjat röjas.
Nazisterna använde inte ordet folkmord. De talade om den
»slutliga lösningen«. På samma sätt hade också de serbiska
nationalisterna en omskrivning av verkligheten: »etnisk rensning«. Men betydelsen var densamma: massmord på oskyldiga
människor. Precis som efter förintelsen har de skyldiga för
Srebrenica-massakern åtalats för folkmord. Den första domen
i den internationella krigsförbrytartribunalen i holländska Haag
föll 1996. Tribunalen har pekat ut två huvudansvariga för massakern: den bosnienserbiske generalen Mladic och den politiske
ledaren Radovan Karadzic. Närmare sju år efter massmordet har
fortfarande ingen av dem gripits.
Gellert Tamas är frilansjournalist
FA K TA :
Jugoslavien grundades 1918 i ett av
Europas etniskt och kulturellt mest
blandade områden. I den nya staten
samlades bland annat serber, kroater,
slovener, bosnier och albaner. Historiskt hade delar av Jugoslavien tillhört
både den österrikisk-ungerska monarkin
och det osmanska riket och olika historiska erfarenheter och religioner blandades i den nya staten. Den största folkgruppen, serberna var grekiskt-ortodoxa kristna, kroaterna var katoliker
medan huvuddelen av bosnierna och
albanerna var muslimer.
Under andra världskriget delades
Jugoslavien av Hitlers Tyskland, med
vars stöd fascistiska lydregeringar tillsattes. Förföljelser och massavrättningar av minoriteter genomfördes. En
mångnationell partisangerilla, ledd av
Tito, bekämpade både de tyska och
inhemska fascisterna, och enade efter
andra världskriget Jugoslavien under
94
en kommunistisk enpartistat. Efterkrigstidens Jugoslavien bestod av sex
republiker: Serbien, Kroatien, Bosnien,
Makedonien, Montenegro och Slovenien.
Efter murens fall 1989 inleddes flera
självständighetsrörelser och Jugoslavien splittrades efter blodiga krig.
Bosnien blev självständigt 1992 och
består av tre huvudsakliga grupper;
bosnier, kroater och serber. Huvudstaden Sarajevo är en av Europas kulturhistoriskt mest intressanta städer, där
moskéer, synagogor, katolska och ortodoxt kristna kyrkor har stått fredligt
sida vid sida i hundratals år. Bosnien
var, i likhet med resten av Jugoslavien,
en smältdegel innan de nationalistiska
partierna kom till makten i början av
1990-talet. Enligt undersökningar i slutet av 1980-talet var mer än vart tredje
äktenskap blandat och i majoriteten av
familjerna fanns släktingar som var
både bosnier, serber och kroater, kristna och muslimer.
29
S A B R A & S H AT I L A
På den vita ytan som täcker
dina revben växer vallmon
och lurar mig på de stora klara
dropparna som omger min själ
Jag bär ditt hjärta med bägge händerna
och ber för vår stjärna
för vårt enda tält
Du gråter för Shatila min älskade
Du gråter över sprickan i tiden
och skuggan som vandrade obekymrat ut
rätt i tiden som dras runt våra halsar
som en snara
Du tänker på Sabra min älskade
på ynglingen som stal en häst
och red ut i berättelsen
om våra stora sår
Du tänker på Sabra min älskade
Kliv inte över kropparna som ligger utanför vårt synfält
Dö inte med dem i den sista gränden som tillhörde oss.
Rawia Morra, poet, var 16 år när massakern på palestinier
i flyktinglägren Sabra & Shatila i Beirut ägde rum 1982
30
reflektioner som
nykomling
a v G u f ra n A l - n a d a f
D E T Ä R B E C K SVA RT ute när tåget rullar in på Stockholms
centralstation. Året är 1978 och det är höst. Luften är ren och
frisk. Stationen är full av stora reklamskyltar – en massa blonda
pojkar och flickor poserar och ser väldigt glada ut. Jag är nästan
11 år gammal och har svårt att koncentrera mig för min nyfikenhet får mig att titta överallt samtidigt. Allt är nytt och spännande.
Min mor, min lillebror och jag kliver av tåget och börjar med
ögonen leta efter pappa. Efter en kort stund hittar vi honom.
Han är glad att se oss och att vi äntligen är i Stockholm. Han
hade tagit sig till Sverige ett halvt år före oss – landet som är
välvilligt inställt till asylsökande, har ett demokratiskt styre,
humanism och mänskliga rättigheter på sin dagordning.
1978 visar sig vara ett viktigt år av flera skäl. Förutom att vi
kom till Sverige pågick för fullt den iranska revolutionen. Min
mor är av iransk härkomst och min far av irakisk och själv är jag
född i Bukarest i Rumänien. Min mor rattar frenetiskt på radion
i ett försök att få in iranska nyheter. Hon är ängslig och orolig för
sin familj i Teheran. De första två månaderna bor vi i ett litet
rum på Magnus Ladulåsgatan på Södermalm i Stockholm. Det är
en omvälvande tid på alla möjliga sätt och allt händer i rask takt.
Någon vecka efter vår ankomst tycker mamma och pappa att
det är dags för mig att börja gå i skolan igen. Pappa kontaktar
rektorn i den närmaste skolan och vi traskar dit en eftermiddag
för att träffa rektor och lärare. Allt tycks gå bra och jag ser min
far le brett. Det är jobbigt att inte förstå ett enda ord av det nya
språket och jag undrar förstås om jag någonsin kommer att lära
mig det. Det känns frustrerande. Vi skakar hand med rektorn och
96
pappa berättar för mig att jag får börja följande vecka. Han tar
min hand och vi vandrar genom skolans korridorer när han
plötsligt blir stående. Jag ser färgen försvinna från hans ansikte.
Han tar tag i min arm och börjar nästan springa ut ur skolan.
Paff – jag undrar vad som är på tok. Han gormar något om att
jag minsann inte ska börja i den där dekadenta skolan. Han hade
nämligen sett en pojke och en flicka i min ålder, 11 år, stå och
kyssas. Det var en smått chockartad syn för honom med tanke på
de ungas ringa ålder. Han hade lämnat sitt hemland 1963 och
bott i Europa sedan dess; ändå kom detta som en överraskning
för honom.
Kort efter kyssupplevelsen flyttar vi till Abrahamsberg i
Stockholm. Pappa försäkrar sig denna gång om att Abrahamsbergsskolan, som kom att bli min skola i ett och ett halvt år,
håller hög moralisk standard, någorlunda i alla fall. I den skolan
får jag det bästa mottagande ett barn kan få: en egen lärare i
svenska språket, magister Håkansson (det var så man tilltalade
sin lärare), går i en klass med endast 14 elever (tio pojkar och fyra
flickor). Alla är trevliga, generösa och snälla mot mig för att inte
tala om det intresse jag väcker hos dem med min bakgrund.
Vi för livliga politiska diskussioner. Senare i livet upptäcker jag
att inte alla svenskar är så politiskt engagerade som mina klassskamrater i Abrahamsberg.
Nästa chock för mina föräldrar kommer när det dimper ner
ett inbjudningskort till en klasskamrats party. Det kommer inte
ens på fråga att jag skulle få gå – »Vad! Ska du, 11 år, gå på party?«.
Det är inne i min skola att kalla födelsedagsfest för födelsedagsparty. Mina föräldrar, som är nya, utan socialt nätverk eller större
kunskap om det svenska samhället, tror att ordet party är detsamma som engelskans cocktailparty med allt vad drinkar heter.
Jag bönar och ber, försöker förklara – men icke.
Min allra första chock är när jag för första gången bekantar
mig med lakrits. En kamrat till mig bjuder på något så besynnerligt som svart godis. Jag tycker det är märkligt men tar emot
godiset av artighet. Jag för godisbiten till munnen och börjar
97
smaka på den. Jag mår illa. Känner mig tvungen att fortsätta äta
på den för att inte såra min kamrat genom att spotta ut lakritsen.
Tiderna förändras och när jag som vuxen bott utomlands har en
av de saker jag saknat mest med Sverige varit just lakrits.
Generositeten jag upplever bland kamraterna i Abrahamsberg byts mot förorten Akallas hårdare verklighet med större
arbetslöshet och fler sociala problem. Ändå finns där en hjärtlighet och en värme som följer mig i min uppväxt. Det tar bara litet
längre tid att lära känna folk och få dem att ha förtroende för en.
En dag hälsar jag på en klasskamrat efter skolan. När vi hade
lekt ett tag kommer mamman in och säger att det är dags för
middag och att jag kan sitta och vänta tills familjen ätit färdigt.
Jag blir förvånad och ledsen och undrar om jag har gjort något
fel. För min familj är det självklart att den som råkar vara på
besök, oavsett om det är en vuxen person eller om det är en
kompis till oss barn, ska bjudas på mat när det är matdags. Jag
känner mig illa till mods och tycker att dessa svenskar är bra
underliga människor. Hemma berättar jag för mina föräldrar vad
som hänt och de är lika oförstående som jag. Det tar sin tid att
inse att alla svenskar inte är likadana. Att kanske en storstad
som Stockholm skiljer sig från resten av Sverige. Att gästfrihet
finns och är frikostig gentemot nära vänner. I dag har jag
i alla fall inte behövt känna mig utesluten som den gången för
länge sedan.
Min integrering i det nya landet går väldigt smidigt och de
svenska barnböckerna är fantastiska hjälpmedel att lära känna
Sverige och dess folksjäl. Jag kan inte nog understryka värdet av
böcker som Lotta på Bråkmakargatan, Madicken, Pippi Långstrump,
Bröderna Lejonhjärta och Katitzi (berättelsen om zigenarflickan),
som jag för övrigt kan identifiera mig med.
För mina föräldrar tar det litet längre tid än för mig att få
tillit till det svenska samhället och se nyanserna och rikedomen.
Det som hjälper dem på traven är arbetet och vännerna som de
får där och mina och min brors vänner och deras familjer. När de
väl känner sig trygga, lär sig språket och spelreglerna är det
98
mycket lättare att förstå, anpassa sig och ta till sig av allt vad det
nya landet innebär.
Den kulturella identitet jag bar med mig för snart 25 år
sedan är inte densamma i dag. Den har förändrats genom tiden,
möten och förhoppningsvis genom insikt. I dag kan jag förvånas
över vissa beteenden men förvåningen är snarare av annan art.
Den kulturella mångfalden borde öppna upp våra sinnen för
varandras likheter och olikheter – vare sig det handlar om ålder,
social, ideologisk eller religiös bakgrund.
Gufran Al-nadaf är redaktör vid Utrikesdepartementets presstjänst
31
Mitt hjärta rymmer varje form:
det är en betesmark för gazeller
och ett kloster för kristna munkar,
Ett tempel för avgudar och pilgrimernas Ka’ba
och Toras rullar och Koranens bok.
Jag följer Kärlekens religion vilken väg dess kameler än tar.
Min religion och min tro är den sanna religionen.
Ibn al-’Arabi (1165–1240)
32
foto Pe l le K ro n e s te d t
Nadia i praktiken
Nadia Jebril är 19 år och arbetar vid Sensus studieförbund.
JA L L A ! följde henne några dagar för att se vad hon gör.
Nadia cirkulerar mellan Lund och Stockholm
Om jag ska beskriva mig själv så skulle jag nog säga att jag är muslimbruden in action.
»
»
Jag tror på kärleken, jag har många drömmar.
Det första jag ska göra med min man när jag
gifter mig är att tågluffa.
Nadia får jobb som ungdomskrönikör på Sydsvenskan
Nadia hjälper till i sin fars butik
»
Jag har valt bort att ha pojkvän och väntar i stället
med en relation tills jag träffar den rätte, vilket
jag har valt på grund av min religiösa övertygelse.
33
➾
44
tro
33
stora l i k h e t e r
och viktiga
skillnader
v a d s k i l j e r o c h f ö r e n a r j u d a r,
k r i s t n a o c h m u s l i m e r ? a v C h r i s te r
Hedin
G U D Ä R E N – det är de tre religionerna överens om. Det är
samma Gud judar, kristna och muslimer tror på och vänder sig
till i sina böner. Alla anser att han är Skaparen, som har existerat
i evighet. Gud har skapat allt men ingen har skapat Gud. Gud
har frambringat världen, livet och människan.
GUDSBILD OCH GUDSTRO
Hur Gud själv har kommit till vet ingen. Gud är större än människans förstånd och därför kan man inte svara på sådana frågor.
Muslimer säger Allah-u-Akbar. Det betyder »Gud är större« och
kan innebära just det. Några viktiga egenskaper hos Gud känner
vi ändå till. Gud är först och främst god, kärleksfull, hjälpsam och
förlåtande. Detta sammanfattas i ordet barmhärtig. Barmhärtigheten är Guds främsta egenskap.
Gud kan också kallas vis och allsmäktig. Han har skapat världen
god och satt in människan som sin medarbetare på jorden. Guds
vishet märks i Skapelsen. Den är ordnad så att allt skall fungera tillsammans. Det är ett tecken på att det finns en skapare som gett
108
oss livet. Allt är inte fullkomligt, men om människan använder
jordens resurser på rätt sätt kan livet bli till glädje för alla.
Gud är också rättfärdig. Det betyder att Gud inte låter någon
missbruka barmhärtigheten för att skada skapelsen eller andra
människor. Den som gör fel och ångrar sig kan bli förlåten, men
det finns en gräns för barmhärtigheten. Den som medvetet gör
andra illa utan att känna någon skuld eller ånger kan få ett
straff. Det kan dock uppfattas mycket olika.
Vad »heter« eller vad ska man kalla Gud? Det är inte lätt att
svara på. Kristna säger »Gud« om de talar svenska och något
annat på andra språk. Kristna som talar arabiska säger Allah, som
betyder »Guden«. Många muslimer säger Allah också på svenska
för att det är den ende Guden och inte en Gud i allmänhet. Judar
använder aldrig något namn på Gud utan säger något annat
i stället, som »min Herre« eller bara »Namnet«. Med det vill de
visa att Gud står över alla mänskliga beteckningar.
MÄNNISKAN OCH DET ONDA
Skapelsen är från början fullkomlig och felfri. Människan får
frihet och ansvar att förvalta den. Eftersom människan frestas
att missbruka sin frihet blir världen inte god som den kunde ha
varit. Det onda på jorden kommer till genom människan. Här
kan man se tydliga skillnader mellan de tre religionerna. Bibeln
berättar att de första människorna bodde i ett paradis där de
fick äta av alla träd utom kunskapens träd.
Men de bröt mot förbudet. En orm lockade kvinnan att äta av
kunskapens träd och sedan bjuda sin man. Till straff blev de
utkörda ur paradiset och dömdes att arbeta hårt, lida och dö.
Bibeln berättar också om Kain som blev avundsjuk på sin bror
Abel och slog ihjäl honom. Så mycket ont kan alltså människorna
göra varandra. I koranen finns en liknande berättelse om människornas olydnad. De ångrar sig och blir förlåtna men får ändå
lämna livet i paradiset.
Judar tolkar detta så att människorna kan frestas till det onda
även om de är goda från början. Kristna anser däremot i regel att
109
människan är ond av naturen. De kan kalla olydnad i paradiset för
ett »syndafall«. Det betyder att människan efter det är syndig
ända från födelsen. Det kan kallas arvssynd. Muslimer anser att
människan inte alls är ond. Eftersom mannen och kvinnan genast
förstod att de hade gjort fel och bad om förlåtelse kan de ju inte
vara onda, säger muslimer. Syndafall och arvssynd kan varken
judar eller muslimer acceptera.
BÄTTRING OCH BEFRIELSE
Kristna har en mörkare människosyn än de andra religionerna.
Detta har stor betydelse för synen på andra frågor. Alla de tre
religionerna anser att Gud har ansträngt sig för att rädda människorna ifrån det onda. Gud har sänt hjälp och vägledning för
att hjälpa människorna till bättring och befrielse från ondskan.
Här framträder de viktigaste skillnaderna mellan judar, kristna
och muslimer.
Judarna anser att Gud slöt ett förbund med Israels folk för att
göra sin vilja känd på jorden. Israel har kallats Guds »pilotprojekt«.
Gud gav Mose lagen på Sinai berg och ville att Israel skulle bli hans
språkrör på jorden. De skulle förkunna för alla att det finns en Gud
som har gett oss livet. Det ska vi använda till allas bästa i fred och
samverkan med varandra. Judarna har sedan länge väntat att Gud
ska sända en medhjälpare till jorden för att skapa fred och rättvisa.
Kristna anser att det onda har besegrats genom Jesus, som
enligt kristendomen var den Messias som judarna väntade på.
De kristna kallar Jesus för Kristus, som betyder Messias. De anser
att Gud är treenig, som det heter. Gud är både Fadern, Sonen och
den helige Anden. Sonen har blivit människa, Jesus Kristus. Han
dog för människornas synder och besegrade döden genom sin
uppståndelse. Det är genom honom människorna kan befrias
från det ondas makt.
Muslimer anser att Gud velat rädda människorna från det
onda genom profeterna, som visat vägen till ett liv enligt Guds
vilja. Profeter har enligt islam funnits i alla tider. Jesus betraktas
som en stor profet. Den siste är profeten Mohammed. De uppen110
barelser han fick höra genom ängeln Gabriel finns samlade i
koranen. Mohammeds eget liv kan också ge oss vägledning, men
han är inte en gudomlig frälsare utan en människa som kan hjälpa
oss till ett bättre liv genom sina uppenbarelser och sitt föredöme.
FÖRLÅTELSE GENOM TRO
Alla tre religionerna anser att människan kan räddas från det
onda genom tro. De betraktar Gamla testamentets och koranens
Abraham som ett föredöme, eftersom han hade så stark tro, men
ändå kan man mena litet olika med denna tro. Judar och muslimer anser att man ska tro på Gud som skaparen och sträva efter
att lyda hans vilja. Om man bryter mot Guds vilja kan man be om
förlåtelse. Då blir man förlåten. Gud straffar inte den som ångrar
sig. Det enda villkoret är att man ställer till rätta så gott det går.
Kristna anser att Jesus har tagit på sig straffet för människornas synder och att man kan få förlåtelse genom tron på honom.
Denna förlåtelse kan människan få antingen direkt från Gud
eller genom kyrkan. Kyrkan använder symboliska handlingar som
tecken på Guds nåd. De kallas sakrament. I kristendomen kan
präster spela en viktig roll. De blir förmedlare mellan Gud och
människan när de delar ut sakramenten eller säger till människorna att de får Guds förlåtelse.
Det är alltså en stor skillnad mellan vägen till Guds förlåtelse
inom kristendomen och islam. Muslimer anser att alla som
ångrar sig kan vända sig till Gud med bön om förlåtelse. Den får
man direkt om man ångrar sig. I kristendomen får man förlåtelse
genom Kristus. Hans död och uppståndelse innebär en seger
över det onda som kom in i världen genom syndafallet. Genom
att tro på detta blir man fri från straffet för sina synder.
Muslimer menar att Jesus var en stor profet som kan hjälpa
oss genom sin undervisning men inte genom sin död och uppståndelse. Han var enligt islam en vanlig människa, som förkunnade Guds vilja, inte ett gudaväsen som tog mänsklig gestalt.
Treenighetsläran strider enligt islam mot tron på den ende
Guden. Jesus dog inte på korset utan togs upp levande till Gud.
111
Enligt islam kan Gud förlåta synder utan att få någon ersättning i
form av offer. Gud förlåter utan att ställa krav på motprestationer.
LIVSIDEAL OCH LIVSREGLER
Hur ska man leva för att vara en god människa? På den punkten
är de tre religionerna överens. Man ska vara ansvarsmedveten,
hederlig, omtänksam, frikostig och solidarisk. Svaga ska skyddas
och hjälpas. Jordens rikedomar ska förvaltas med kunskap och
ansvar. Gåvorna ska fördelas rättvist. Kristna och judar kan sammanfatta detta i det som kallas det dubbla kärleksbudet: Du
skall älska Gud över allting och din nästa som dig själv. Muslimer
anser detsamma men i stället för kärlek till medmänniskor säger
de omtanke och omsorg.
Judar och muslimer har dessutom matregler. Enligt båda religionerna ska man inte äta fläsk, blodmat och självdöda djur. Judarna
har ytterligare många regler för det vardagliga livet, inte minst
under sabbaten. Alla dessa bud är påbjudna av Gud men de är inte
lika viktiga som budet om kärlek till medmänniskorna. Vissa
muslimer följer regler som påverkar klädsel, hår och nöjen. Sådana
vardagsregler har en viktig uppgift för att stärka gemenskapen.
De markerar vilka som tillhör religionen. När en grupp hotas av
upplösning eller förtryck blir därför dessa bud extra viktiga.
Kristna har inte så detaljerade regler för mat eller kläder.
Under tidernas lopp har kristna ändå haft mycket bestämda
uppfattningar om kläder och nöjen. Alla tre religionerna har
gudstjänster som samlar de troende någon dag i veckan. Judar
har lördagen, kristna söndagen och muslimer fredagen som
gudstjänstdag. Dessutom har alla tre sina årliga högtider som
betyder mycket för fromhetslivet och sammanhållningen.
De kristna högtiderna styrs till stor del av solåret. Judar och
muslimer låter månen avgöra när högtiderna ska äga rum.
LIVET EFTER DÖDEN
Vad är det då man räddas till? Judar anser i allmänhet att ingen
kan veta något om livet efter döden. Finns det ett straff blir det
112
tidsbegränsat och om det finns ett paradis så kommer alla dit,
oberoende av vilken religion de haft. Kristna och muslimer talar
mer om paradiset som de godas hemvist efter döden. Vad som
händer med de andra kan uppfattas olika. Några menar att de får
ett plågsamt straff, evigt eller tidsbegränsat. Andra anser att de
bara utplånas eller straffas genom att stängas ute från paradiset.
Alla de tre religionerna räknar med att det goda en gång ska
segra. Det gäller inte bara den enskilda människan utan hela
mänskligheten. Judarnas tro på Messias har skiftat gestalt under
tidernas lopp. Numera anser många att Messias’ tid kan komma
genom att vi människor gör jorden till en allt bättre plats att leva
på. Kristna tror att Kristus ska komma tillbaka för att döma och besegra det onda för gott. De flesta muslimer väntar sig en slutuppgörelse mellan ont och gott där också Kristus deltar för att besegra
den onda makten. Sedan väntar ett paradisliv utan ondskans hot.
Men finns det inte en rad andra skillnader som rör kvinnans
ställning som rör våld och politik? Jo, visst finns det sådana
skillnader mellan bekännare av de tre religionerna i vår tid, men
de beror inte på religionerna själva. Det framgår av att synen på
dessa frågor skiftar så starkt inom religionerna. Beaktar man
dessutom utvecklingen så finner man att alla ståndpunkter
kunnat förenas med samtliga tre religioner. Kvinnoförtryck och
krig har välsignats av religionernas ledare.
Män som vill bevara kvinnoförtrycket kan alltid ta de heliga
texterna till hjälp. »Hedersmord« är en gammal tradition i Mellanöstern. Det framgår av Femte Mosebok, som säger att en kvinna
efter bröllopet måste kunna visa upp bevis på att hon var oskuld,
alltså en »jungfruduk« med blod från den brustna mödomshinnan. Annars »skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför
dörren skall männen i staden stena henne till döds« (5 Mos 22:21).
I den judiska bibeln beskrivs också kvinnan som något »bittrare
än döden« (Pred 7:27).
Kristna utgår från Nya testamentet för att förstå det gamla.
Det som står där kunde då tänkas upphäva kvinnoförtryckande
formuleringar i Gamla testamentet. Men också i Nya testamentet
113
finns avsnitt som nedvärderar kvinnan. Aposteln Paulus anser det
vara en skam för kvinnan att uppträda utan något på huvudet.
Mannen »behöver ju inte ha något på huvudet, eftersom han är
en avbild och avglans av Gud. Men kvinnan är en avglans av
mannen« (1 Kor 11:5–7). I en annan text står det: »Kvinnan skall ta
emot undervisning i stillhet och alltid underordna sig. Att själv
undervisa tillåter jag henne inte och inte heller att bestämma
över mannen, utan hon skall hålla sig tyst och stilla« (1 Tim 2:11).
Koranen innehåller i likhet med bibeln formuleringar som
kan utnyttjas i kvinnoförtryckande syfte. Där står det bland
annat att »männen skall ha ansvar för och omsorg om kvinnorna
med de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap
av kvinnornas försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt
sin andakt och döljer det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på
illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och håll er
borta från deras nattläger och tillrättavisa dem handgripligen.
Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem.«
(koranen, sura 4:34). Den texten ger alltså mannen rätt att med
våld tvinga sin fru till lydnad. Männens rättigheter tycks komma
i första rummet: »Era hustrur är för er som en åker; beträd därför
er åker, när och som ni önskar« (Sura 2:223)
Det är alltså ingen större skillnad mellan religionernas heliga
texter i synen på viktiga samlevnadsfrågor som jämställdhet och
respekt för oliktänkande. De återspeglar på olika sätt ett gammalt, och ytterst patriarkalt, samhälle. Inflytande inifrån och
utifrån har förändrat religionernas inställning. I dag fördöms de
av ledarna men mycket ont lever kvar i världen. Till det onda hör
fördomar om andra. Det är lätt att tro sig själv om mer gott än
andra, men strävan efter solidaritet och rättvisa är lika viktig för
alla religioner. Längtan efter en värld utan ondska är lika stark
som i det förflutna. Judar, kristna och muslimer delar denna
längtan och kan bidra till att den förverkligas.
Christer Hedin är religionshistoriker och docent
i Stockholm och Uppsala
114
i l l u s t ra t i o n a v J e s p e r W a l d e rs te n
34
o l i k a bakgrund
är c o o l t
sa m m a n s tä l lt a v
E i v o r o ch S o n i a v i d Te n s ta g y m n a si u m
V I Ä R F Y R A ungdomar som går på Tensta gymnasium och är
nyfikna på varandras uppfattningar om religion, moral, kultur
och kärlek och därför har vi samlats vid ett par tillfällen för att
samtala om dessa spännande ämnen.
Kort presentation av samtalsgruppen:
Athina (A), grekisk-ortodox, agnostiker, 17 år
Erik (E), ateist, 17 år
Mohammed (M), muslim, 17 år
Petra (P), syriansk-ortodox, 17 år
– Vad tror du händer med dig när du dör?
M: Jag tror att jag kommer till himlen eller helvetet beroende på
mina gärningar. Man får medvetandet tillbaka och man får se
sanningen. Jag försöker be mina böner varje dag, och när jag inte
gör det ångrar jag mig. Jag är nybliven utövare av min religion.
Jag är född här i Sverige och mina föräldrar är från Bangladesh.
Min farfar brukade berätta för mig om islam men jag började ta
det på större allvar ungefär när jag gick i 6:an.
Nu går jag i gymnasiet och har svårt att hinna med att be
fem gånger om dagen, men numer finns det ett bönerum i
skolan och det gör att jag ber oftare än om jag bara hade bett
hemma. Jag försöker att be fem gånger om dagen, men det är
116
olika från dag till dag. Jag besöker också moskén ibland.
– Skulle du kunna gifta dig med en icke-muslim?
M: Ja, jag skulle kunna tänka mig att jag gifte mig med en som
är icke-muslim, för då får hon se den riktiga muslimen inom mig
och inte den massmediala bilden av en muslim.
– Jag känner många människor som har både muslimska och
kristna föräldrar som är gifta. De har sina egna religioner och
firar både jul och ramadan.
– Vad tycker du om seden att bära slöja?
M: Jag tycker att de som bär slöja ska göra det eftersom de är
troende och inte kommer för att visa upp sig. Det ska vara en
handling med äkta innebörd för den som bär slöjan. Jag vet
tjejer som bär slöja men som inte lever efter islamisk tro. De har
den kanske av tvång, eller helt enkelt för att folk ska tro att de är
troende och följer islamisk tro och sed.
ORDET GÅR VIDARE TILL ERIK
– Vad tror du händer med dig när du dör?
E: När jag dör tar medvetandet slut. De elektriska signalerna och
kemiska reaktionerna i hjärnan avstannar och allt tar slut. Jag
kan inte tro att jag har en själ eller liknande som lever vidare
efter min död.
– Tror du att religionen kan vara till hjälp för troende i svåra
situationer?
E: Alla upplever sorg och så vidare olika, men för troende kan
religionen vara till stor hjälp. En icketroende har svårare att ta
itu med problem, de söker svaren, men en troende finner oftast
svaren i sin tro.
– Är du konfirmerad?
E: Jag är både döpt och konfirmerad. Konfirmationen var en slags
tradition, ett slags kompistryck. Men jag går inte i kyrkan och
mina föräldrar är inte religiösa.
– Skulle du kunna gifta dig med en muslim?
E: Ja, visst. Kärlek är alltid kärlek. Jag har stor respekt för andra religioner. Religion är bra för den som tror, även om jag inte kan tro.
117
SEDAN TOG PETRA TILL ORDA
– Vad tror du händer med dig när du dör?
P: Jag tror, precis som min muslimske kamrat, att jag hamnar i
helvetet eller himlen beroende på mina handlingar och gärningar. Mina föräldrar är kristna och jag har vuxit upp i den tron.
– Vad är ditt första minne av din religion?
P: Mitt första minne är när jag gick i ettan. Vi stod i kö på väg in
till matsalen när vår lärare frågade om vi var kristna eller muslimer och om vi skulle äta griskött eller inte. Jag stod där och
undrade varför man inte skulle äta griskött och vad en muslim
var. Jag visste knappt vad en kristen egentligen var. Jag hade alltid trott att alla hade samma tro. I många år gick jag i svenska
kyrkans kör, men den som fick mig närmare den kristna syrianska ortodoxa uppfattningen var min moster. Jag har ett kors som
jag fick av min farfar för flera år sen. Det har jag burit ända sen
dess, och dess innebörd är för mig äkta och förknippat med min
35
OSKYLDIGT AN KLAGAD
Hur tror ni det känns
att bli kallad mördare?
Varför anklagar ni mig
för något jag inte har gjort?
Vad ska jag göra?
Nu kan jag bara gråta
För mig är alla människor lika mycket värda
Jag har inte kommit till världen av fri vilja
Varför ska vi unga lida för det som härskarna gör?
Surkan Kilic ur »I hjärtat av Tensta: Dikter, berättelser
och bilder från Tensta gymnasium«
tro. Det är inte alltid så att man bär kors av religiösa skäl. Ofta
bär man det för att visa upp sina smycken, sig själv eller för att
inbilla sig själv eller andra att man är en bra och kristen person.
Men jag anser att korset inte ska visas upp på det viset utan
bäras med vördnad, och det gör jag. Det är samma sak med folk
som bär slöja eller annat som kanske traditionerna kräver.
– Skulle du kunna gifta dig med en muslim?
P: Jag tror inte det, för vi skulle antagligen ha alltför olika åsikter
om mycket, fastän dessa två religioner är så lika. Jag är övertygad
om att den som inte är kristen inte kan komma till himlen, och
muslimen skulle antagligen säga detsamma om kristna. Många
äktenskap i dag slutar med skilsmässor, därför tror jag att man
bör välja en livspartner som har samma övertygelse som en själv.
Dessutom skulle mina föräldrar vara starkt emot det. De anser
liksom jag att det äktenskap som inte är uppbyggt på fasta
grunder slutligen rasar.
SLUTLIGEN SÅ FÅR ATHINA ORDET
– Vad tror du händer med dig när du dör?
A: Allt blir svart och kroppen ruttnar. Angående själen så vet jag
inte om den existerar så jag väntar och ser om jag har en själ
och var den hamnar.
– Vad innebär det att vara agnostiker?
A: Mina föräldrar är grekisk-ortodoxa kristna. Jag har vuxit upp
med deras traditioner, men jag har inte tagit till mig religionen,
jag är inte religiös.
– Jag har kunnat bilda mig en egen uppfattning på grund av
friheten jag fått av mina föräldrar, och det respekterar jag dem
för. Hade det varit tvärtom hade jag nog varit religiös.
Jag har kommit fram till att jag är agnostiker, det vill säga
att jag kan inte bevisa att Gud finns, men jag kan heller inte
bevisa att Gud inte finns. Så jag väljer att vänta och se hur det
blir i stället.
119
36
kliva ur den religiösa
sandlådan
a v P i e rre D u rra n i
D E T H A R G ÅT T tolv år sedan jag sökte mig till den här vägen.
Jag hade växt upp inom pingstkyrkan, varit punkare ett tag,
prövat på schamanismen och litet annat, för att till sist söka mig
till den religion jag visste minst om, men ändå hade rötter i –
islam. Efter möten med olika människor, efter att ha läst några
böcker och framför allt suttit under några veckor på ett hustak
i den dammiga och livliga pakistanska staden Lahore, druckit
morotsjuice och funderat över livets alla knepiga frågor, kändes
islam som ett intressant alternativ. Har man växt upp med en
djupt kristen svensk mor och gått i söndagsskola varje vecka kom
nästan Gud med modersmjölken, men jag kände mig ändå aldrig
tillfreds med tanken på treenigheten inom kristendomen. Min
far har muslimsk pakistansk-afghansk bakgrund, men har varit
mer sekulär, och det enda jag som barn lärde mig om hans religion var att det fanns två fester motsvarande julen: lilla och stora
‘eid. Nog så viktigt för ett barn eftersom det ju innebar tre julaftnar, men gav mig ingen vidare insikt i den islamiska traditionen.
Det tar tid att bygga identiteter. En del identiteter får vi oss
givna, andra bygger vi på och reviderar livet igenom och ytterligare
andra skapar vi från grunden. Så är det också med religion. Under
åren efter det att jag formellt sett blev muslim har mina tankar
och idéer om islam både utvecklats, invecklats och även avvecklats.
En religiös identitet är sällan statisk, vilket verkar vara en vanlig
missuppfattning i dag, och de som försöker leva religiöst ändras
ofta med tiden. Man kanske mognar, blir mer eller mindre religiös,
får mer kunskap och erfarenhet, helt enkelt förändras över tiden
som alla människor nog gör på den här lilla blågröna planeten. Jag
120
har ofta tänkt på vilken livlig debatt jag skulle haft med mig själv
om den 30–åring jag nu är träffade på den 18–åring som blev
muslim. Jag har nog förlorat litet av den självsäkra trosglöd jag
hade då, men samtidigt kanske hunnit uppskatta livets alla nyanser och skiftningar mer. Under dessa år har jag märkt att det inte
alla gånger är speciellt lätt att vara utövande muslim. Jag har ofta
mött prövningar av olika slag: miljöer, människor och situationer
som på olika sätt satt mina tankar i perspektiv. Ibland har jag
blivit provocerad, men oftare har de problem jag mött gjort min
syn på islam mer förankrad i vardagen och verkligheten. Jag har
känt att det är bra att ha fått sina åsikter ifrågasatta. Tja, ifrågasatta till en viss gräns, för som muslim blir man tyvärr alltför ofta
svartmålad som en potentiell terroristfundamentalistfanatiker...
Och tro mig det kan bli nog så jobbigt i längden, men förutom
en stor misstänksamhet mot islam i dag är det faktiskt rätt lätt
att vara muslim i Sverige. Det är just som svensk muslim med
pakistansk-afghanska rötter som jag känner mig. En bindestrecksidentitet som mejslats fram med tiden och som jag nu känner
mig trygg i.
Jag har lärt mig att älska min religion – men fascineras även
av och uppskattar andra traditioner – och av alla texter, riter och
gärningar jag uppskattar inom islam är det den dagliga tidebönen,
al-Salat, jag håller som mest kär. Att vid fem tillfällen under
dagen – beroende på hur solen står på himlen – lämna studier,
arbete och vardag bakom sig och koncentrera sig på det som är
det viktigaste i livet, kontakten med vår Skapare. Att kunna återknyta till de viktiga frågorna som rör livets innersta mening flera
gånger under dagen: Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är
jag på väg? Och vad är meningen med livet? Frågor som de flesta
människor ställer sig emellanåt och som på ett sätt inramar hela
den mänskliga historien både på individ- och samhällsnivå.
Bönen är likt en liten gudstjänst, en stunds meditation som ger
en behaglig paus i en ofta stressad tillvaro. Att med pannan mot
bönemattan samtala med Gud ger mig styrka och förtröstan. Det
är mitt sätt att ladda batterierna.
121
Jag känner att jag både har kristendom och islam som mitt
kulturella arv och i dessa dagar ställs dessa två världens största
religioner upp som ett motsatspar. Det är vi upplysta kärleksfulla demokratiska kristna mot de fanatiska våldsamma kvinnoförtryckarmuslimerna som inget hellre önskar än att hugga av
oss våra lemmar; eller är det vi fromma, rättfärdiga och kloka
muslimer mot de hycklande blodtörstiga makthungriga kristna
vars samhällen domineras av porr och problem, typ.
Jag är övertygad om att majoriteten av världens kristna och
muslimer inte går på myten att vi skulle vara eviga fiender. De
flesta trosutövare, av alla slag, är fredliga, lugna och fina människor. I vår tid betonas skillnader och konflikter i medier, men
varför talas det inte om alla miljoner muslimer och kristna som
lever och har levt i samförstånd?
Det verkar gå inflation i att jämföra islam och kristendom;
ibland görs det sakligt och balanserat, men alltför ofta handlar
det om att visa på den egna gruppens överlägsenhet. Man ser
ofta inte den Andre som den själv vill bli sedd utan bara genom
de egna fördomarnas raster. Ett grundfel är ofta att vi jämför vårt
eget finrum/våra höga ideal med den Andres grovsoprum/dåliga
praxis och tvärtom. Inte ideal med ideal och praxis med praxis.
För vissa är det kanske skrämmande att inse att den Andre faktiskt
inte är så ond och annorlunda som vi gärna vill hävda.
Kanske kommer det något gott ur askan efter den 11 september
2001? Kanske kommer det en ny era av självkritik och reflektion,
samarbete och omvärdering? Den här blågröna planeten har för
stora och akuta problem, som miljöförstöring och sociala orättvisor, för att vi barnsligt ska slåss i sandlådan. Det är dags att se
bortom sandlådekanten och inse att världen och Sverige är stor
nog åt oss allesammans, kristna som muslimer och alla andra,
och att Gud är större än vi tror, men att även människan är så
mycket större än vi anar.
Guds fred! Pax vobiscum! As-Salâmu ‘alaykum!
Pierre Durrani är pressekreterare vid Sveriges unga muslimer
122
37
KO R A N E N O M V I N
16:69. (Till vägledning och ett barmhärtighetsbevis för människor,
som tro.) Så ock av palmernas och vinrankornas frukter, av vilka
i bereden eder rusande dryck och god näring; häri finnes säkert ett
tecken för människor, som hava förstånd.
2:216. De spörja dig om vinet och maisirspelet. Säg: »Båda medföra
stor synd, men även förmåner för människorna; dock är synden
större än nyttan.« De spörja dig ock vad de skola giva bort.
4:46. I, som tron, kommen ej druckna till bönen, utan först när
I veten vad I sägen...
5:92. I, som tron, vin och maisirspel, avgudabilder och lottkastningspilar äro en styggelse, den Satan uppfunnit, undviken det alltså,
för den händelse I månden vara lyckliga!
38
Där vin går in går vettet ur
Svenskt ordspråk
39
Är druvan ett Guds verk – så svara,
vem vågar kalla rankan för en snara?
Är den ett gott – vem törs fördöma den?
Är den ett ont – vem skulle skaparen vara?
Omar Khayyam (1050–1123)
40
foto Pe l le K ro n e s te d t
Östra reals gymnasium,
fredag 10:30
Från vänster: Ruben Brundell, Emelie Klefbeck, Ranna Kas Hanna, Katinka Höglund,
Sally Tally och Daniel Harild på Östra Reals gymnasium i Stockholm
Sally, 17 år: Vi vet för litet om islam
och muslimer och har kanske för mycket
fördomar
Ruben, 17 år: Byt ut omskärelsen för pojkar mot en annan ceremoni. Barn måste få
bestämma själva när de blir stora.
Ranna, 18 år: Det var ett stort steg för
mig att flytta från Rinkeby till Östermalm. Mina gamla polare i Rinkeby tycker att jag nu är snobb medan här är jag
Rinkeby-bruden som inte tar skit.
Daniel, 18 år: Så länge omskärelsen för
pojkar sker under kontrollerade former
har jag inget emot det. Jag själv är
omskuren och har inte haft men av det.
Katinka, 17 år: Jag kan inte förstå de
som inte tillåter sina döttrar att leva
sina liv så som de vill.
Emelie, 17 år: jag har en muslimsk kompis som inte vågar komma och möta mig
här i skolan för hon tror att man måste
ha snobbkläder på sig då.
41
foto Pe l le K ro n e s te d t
Te n s t a g y m n a s i u m ,
fredag 13:30
Från vänster: Nazib Miah, Anna Etoh, Tomek Jansson, Arian Al Bazi, Petra Boles,
Kalle Larsson och Maria Byrnäs på Tensta gymnasium utanför Stockholm
Nazib, 17 år: »Hedersmord« strider mot
alla religioner, det är sjukt!
Tomek, 17 år: Förmodligen har jag en
del fördomar, men jag försöker undvika
dem.
Kalle, 16 år: Det är inget fel med
manlig omskärelse, däremot är jag helt
emot kvinnlig könsstympning.
Maria, 18 år: Alla är så olika här i
Tensta. Ingen är ju den andre lik!
Petra, 16 år: Jag vill helst gifta mig
med en person av samma tro som jag –
kristen ortodox.
Anna, 17 år: Innan jag började
på Tensta gymnasium hade jag många
fördomar. I dag känns det jättebra att
gå här.
Arian, 16 år: Ibland känns det som om
medierapporteringen ökar fördomarna
mot vissa grupper.
42
islamismens
uppkomst
a v B i t te H a m m a rg re n
F U N DA M E N TA L I ST E R M E D O L I K A tro – muslimer, kristna,
judar och hinduer – har åtminstone ett gemensamt: De vill bygga
samhället på religiös grund och göra religionen till politik. De är
inte beredda att kompromissa om sådant de ser som religiösa
sanningar. Det räcker att gå till konflikten mellan Israel och
Palestina för att se hur oförsonliga religiösa extremister på båda
sidor kan bli. Så länge fundamentalister slåss i underläge kan
deras regimkritik bli ett effektivt vapen i kampen om själarna.
Träffande kritik av olika statsapparaters korruption och översitteri kan tilltala både unga, frustrerade arbetslösa och en from
medelklass. Men historien visar att om de bokstavstroende själva
kommer till makten får de svårare att behålla sin popularitet.
Bland fundamentalister av samma tro finns en mängd skiftande
och rivaliserande rörelser. Muslimska fundamentalister – eller
islamister – är inget enhetligt block. De kan i stället ses som
olika utskott på ett vitt förgrenat träd.
Usama bin Ladin, al-Qaida och talibanerna är bara ett av
dessa islamistiska utskott. Det saudiska kungahuset är ett annat
och det shiitiska prästerskapet i Iran ett tredje. Väpnade
muslimska grupper som i Algeriet, Palestina och Filippinerna är
andra grenar på detta träd. Men de flesta islamiska fundamentalister tar inte till kalasjnikov eller sprängämnen för att driva
igenom sina tolkningar av koranen. De försöker i stället väcka
128
dem som är ljumma i tron genom att sprida sina ord och skrifter.
Dagens islamiska fundamentalism har sina rötter i det
Muslimska brödraskapet, som grundades av egyptiern Hassan
al-Banna 1928. Rörelsen, som snabbt spred sig i arabvärlden, uppstod som en reaktion på det ottomanska imperiets sönderfall, när
det moderna Turkiets skapare Kemal Atatürk avskaffade kalifatet
1924. (En kalif är en ställföreträdare, den person som ska leda det
muslimska samfundet, al-umma, efter profeten Mohammeds död
år 632.) Även om kalifatet förlorat sitt politiska inflytande i början
av 1900-talet, stod det för en idealbild: tanken att alla troende
muslimer, oavsett statsgränser, ingår i en enhet. Muslimska brödraskapets budskap har sammanfattats med orden »koranen är
vår grundlag« (konstitution). Brödraskapet, tillsammans med teokratin i Saudiarabien, står i direkt fiendskap till den icke-religiösa
arabnationalism, som kan förena både kristna och muslimska
araber. En av Brödraskapets mest radikala ideologer, Sayyid Qutb,
hängdes i Egypten 1966. Sayyid Qutb hade utmanat Egyptens
dåvarande president Nasser genom att likna honom vid en farao
och genom att beskriva arabnationalisterna som hedniska avgudadyrkare, vilka tillbad staten eller partiet i stället för Gud.
Islamister från Hassan al-Banna och framåt ser profeten Mohammeds samfund i Medina, staden dit de första muslimerna utvandrade år 622, som en förebild för politisk islam av i dag. De hämtar
sina trossatser ur koranen och ur de traditioner som berättas om
profeten. De inspireras av några teologer från äldre tider, som Ibn
Taimiyya (1263–1328) och Ibn Abd al-Wahhab (1703– 1791) och av
1900-talstänkare som pakistaniern Mawdudi. Men metoden att
bygga dagens samhälle med de heliga skrifterna som grund används också av krafter som vill demokratisera de muslimska länderna inifrån. Så argumenterar marockanskan Fatima Mernissi
för jämställdhet med hjälp av koranen och traditionerna kring
profeten Mohammed. Men denna färgstarka muslimska feminist
kan också provocera islamister, som misstänker henne för att använda religionen bara som ett medel för att nå sina feministiska mål.
Ett intressant namn är forskaren Tariq Ramadan i Schweiz.
129
Detta barnbarn till islamismen – han är dotterson till Brödraskapets grundare Hassan al-Banna – har utvecklat tankar om hur
man kan leva som demokratisk och bekännande muslim i det
moderna Europa. Tariq Ramadans bok »To be a European Muslim«
har inspirerat många, medan andra misstänker honom för att
bära på dolda islamistiska motiv.
I flera årtionden har Muslimska brödraskapet, Pakistan och
Saudiarabien arbetat för att sprida en sunnimuslimsk väckelse
över världen. I Saudiarabien grundades 1962 det Muslimska världssamfundet, med syfte att ge den djupt konservativa saudiska formen av islam – wahhabism – tolkningsföreträde i världen. Med
denna globala ideologiexport har saudierna och deras trosfränder
gått till storms mot shiamuslimer, mot traditionella sunnitiska
ledare (ulema), mot mystiker (sufister) och utövare av folkliga
muslimska seder (de som till exempel vallfärdar till helgongravar
eller firar profetens födelsedag) och mot de muslimer som skiljer
på religion och politik (sekularisterna). För att sprida sina lärosatser har de saudiinfluerade islamisterna, understödda av penningstarka finansiärer, betalat löner till imamer, översatt böcker till
mängder av språk och stött moskébyggen och islamiska institutioner runt om i världen, från det svarta Afrika till norra Europa
och Centralasien. På svårkontrollerade vägar har pengar också gått
till dem som slagits för sin tro med vapen i hand, jihadisterna.
I och med revolutionen i Iran 1979 fick saudierna konkurrens.
När de shiamuslimska revolutionsledarna i Iran utropade att »Det
finns inga kungar i islam!« sändes en chockvåg in i Saudiarabien,
den sunnimuslimska världens hjärta, där kungahuset ska vara väktare av de heliga platserna Mecka och Medina. Budskapet från ayatollorna i Iran ekade hotfullt i de saudiska palatsen med dess 5 000
prinsar, slösande överflöd, korruption och likgiltighet för sociala
orättvisor. Lika chockartad för det saudiska kungahuset blev den
första dagen år 1400 enligt den islamiska tideräkningen (när vi
skrev den 20 november 1979). I gryningen denna dag ockuperades
Stora moskén i Mecka, islams allra heligaste, av saudiska extremister som propagerade för en återgång till renlärig islam.
130
Ockupanterna tvingades så småningom ut ur moskén och avrättades. Men moskéockupationen skakade om den saudiska maktapparaten. Den hade nu både yttre och inre fiender att värna sig
mot. Samarbetet med USA blev nu ännu viktigare för det regerande
huset Saud. 1980-talets afghanska motståndskamp mot Sovjetunionen blev samtidigt ett medel för Saudiarabien att hävda sin
ställning bland muslimerna och avleda det interna missnöjet.
Tillsammans med USA och Pakistan satsade saudierna massivt på att stödja den afghanska motståndsrörelsen. Att slåss
mot det ogudaktiga Sovjetunionen på afghansk mark sågs som
ett helig försvarskrig för islam ( jihad). Tusentals arabiska frivilliga blev jihadister i de afghanska bergen. Efter tio års krig tvingades Sovjetunionen att lämna Afghanistan. Ockupationsmakten
gjorde reträtt med svansen mellan benen och kort därefter kollapsade hela Sovjetimperiet. Självkänslan hos de muslimska
Afghanistanveteraner som varit med om att besegra en supermakt stärktes nu kraftigt. I början av 1990-talet började dessa
gudskrigare att söka sig till nya fronter, där de med sina erfarenheter av väpnad kamp bidrog till att fördjupa konflikter. Inbördeskrigets Algeriet är ett exempel på det.
För det saudiska kungahuset, USA:s allierade i Persiska viken,
kom Iraks invasion av Kuwait 1990 som ett nytt dråpslag. Saddam
Hussein stod då farligt nära de saudiska oljekällorna. För att driva
ut Saddams trupper ur Kuwait lät den saudiska monarkin en halv
miljon amerikanska soldater använda kungariket som bas. Än i
dag, mer än ett årtionde senare, finns det amerikanska baser kvar
i Saudiarabien. Denna allians mellan huset Saud, väktare av de
heliga platserna, och »det otrogna« USA stack i ögonen på många,
bland annat en namnkunnig afghanveteran, den saudiske rikemanssonen Usama bin Ladin. I mitten av 1990-talet började han
vända sina vapen mot sitt forna hemland, Saudiarabien, och mot
dess beskyddare, USA. Att Saudiarabien upplåter helig saudisk
mark till amerikanska baser sågs av Usama bin Ladin och hans
anhängare som ett oerhört brott. Det är också bakgrunden till det
starka saudiska inslaget i terrordåden den 11 september, där 15 av
131
19 gärningsmän tros ha varit saudier. Talibanernas fall i Afghanistan och jakten på al-Qaidas terrornätverk sedan dess påverkar
utvecklingen i hela den muslimska världen. Islamkännare har
sedan flera år tillbaka pekat på att islamismen har nått vägs ände.
I dag står allt och väger. Utvecklingen kan gå åt flera olika håll:
– I den islamiska republiken Iran skärps maktkampen mellan
det teologiska etablissemanget och de reformvänliga krafter
som vill göra slut på prästernas makt över politiken. Går reformvännerna segrande ur striden kan det betyda slutet för den militanta islamism som har utgått från Iran.
– Muslimer i väst såväl som i Mellanöstern, som känner sig
utstötta och marginaliserade, kan lockas av religiösa extremister,
som vill provocera fram konflikter mellan religioner och civilisationer. Sådana stämningar kan underblåsas av de islamistiska
yrkessoldater som blivit arbetslösa efter talibanernas fall i Afghanistan. Om dessa gudskrigare söker upp nya fronter finns det risk
för att konflikterna i exempelvis Tjetjenien, Kashmir och Mellanöstern förvärras.
– Sekularisterna kan, i sin avsky och oro för en sådan polarisering, stärkas i övertygelsen att samhällena i både öst och i väst
måste göra skillnad på religion och politik. Sekularisterna ställs
inför ett vägval: de kan antingen bygga auktoritära statsapparater eller verka för samhällen som byggs på principer om rättsstaten, demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter.
– Ytterligare en tendens kan växa fram bland de troende som är
besvikna på korruptionen och makthungern bland eliterna i islams
kärnländer. De besvikna kan söka sig till nya ideal för samtida islam.
Det kan leda till en ny individualisering av religionen och ett bejakande av politisk pluralism. Men framtiden är inte förutsägbar. Den
beror på vilka krafter som vinner inflytande över politiska och religiösa maktcentra i väst, FN och den muslimska världen. 11 september
och dess följder visar vilken gränslös värld vi lever i.
Bitte Hammargren är journalist på Svenska Dagbladet
132
FAKTA:
Islamism: annan benämning på muslimska fundamentalister.
Ideologi som strävar efter att skapa en islamisk stat efter
koranens direktiv.
Sufism: islamisk mystik.
Jihad: betyder strävan efter Gud och profeten, men översätts
ofta med heligt krig. I profeten Mohammeds tidiga uppenbarelser från Medina uppmanades han att göra jihad mot den
härskande Quraysh-stammen i Mecka, eftersom den försökte
hindra islam från att etablera sig.
Kalif: ställföreträdare, den som efter Mohammeds död 632 ska
leda det muslimska samfundet.
Kalifat: varade från Mohammeds död år 632 tills 1258, när de
de mongoliska erövrarna mördade den siste abbasidiske kalifen
i Bagdad. Kalifatet återupprättades av ottomanerna (en dynasti
som varade från 1281 fram till första världskrigets slut).
Teokrati: gudsvälde, statsskick där Gud anses ha den högsta
makten och där de styrande har sin makt från Gud eller hans
ställföreträdare.
Al-umma: benämning på det första muslimska samfund som skapades i Medina år 622. I dag står al-umma för de troendes samfund, oavsett var de bor.
LITTERATUR:
Hjärpe, Jan: Politisk islam: studier i muslimsk fundamentalism
(Förlagshuset Gothia, 1983).
Kepel, Gilles: Expansion et déclin de l’islamisme. (Gallimard,
2000).
Mernissi, Fatima: Drömmar om frihet: berättelser från min
barndoms harem. (Norstedts, 1994).
Otterbeck, Jonas: Islam på svenska: Tidskriften Salaam och
islams globalisering (Lunds universitet, 2000).
The Oxford Encyclopedia of the Modern Islamic World. (Oxford
University Press, 1995).
Ramadan, Tariq: To be a European Muslim (Islamic Foundation,
1999).
Rashid, Ahmed: Talibanerna: islam, oljan och det nya maktspelet i Centralasien. (Svenska Afghanistankommittén, 2000)
Roy, Olivier: The failure of political islam. (I.B. Tauris
Publishers, 1994).
Simonsen, Jørgen Bæk : Islamlexikonet. (Forum, 1994).
Solomin, Nina: Ok, amen: om kärlek och fientlighet i chassidernas New York. (Wahlström & Widstrand, 2001).
»Hat och fromhet är oförenliga« Turkiskt ordspråk
133
43
att slåss om
skillnaderna
av Mehrnoush Khoshnevis
JAG H A R MÅ N GA gånger frågat mig själv om varför religion
existerar. Religionen verkar skada mer än den gör nytta. Om man
tar en titt på historien ser man att väldigt många krig har handlat
om just religion. De stora världsreligionerna (de monoteistiska)
predikar att det endast finns en gud, att man inte ska döda, stjäla,
begå äktenskapsbrott och så vidare. Religionerna är i många fall
mer lika än olika, desto mer slåss de då om skillnaderna. Är Jesus
Guds son, har Messias fötts eller väntar vi fortfarande på honom?
Dessa är några av de saker man krigar om. Saker som hände för
tusentals år sedan. Självklart ska man få ha en religion om man nu
vill. Men man måste acceptera andras religion och åsikter.
För att inte döma ut andras religion måste man skaffa sig kunskap om de olika religionerna och förstå skillnaden mellan religion
och kultur. För många är nog ord som kvinnlig könsstympning och
››hedersmord‹‹ synonymt med islam, vilket inte alls stämmer. Min
familj har muslimsk bakgrund men jag utövar inte religionen
aktivt. Jag har vänner som har andra religioner, det är kul att jämföra dem – skillnaderna och likheterna. Man lär sig mycket.
Religion har många gånger missbrukats och missbrukas fortfarande av makthavare, men samtidigt ger religion hopp till många.
Det som är farligt är när de som utövar religionen blir fundamentalistiska, vilket gäller alla religioner. Då är risken stor att tolerans
för andras religion och åsikter försvinner. En värld med bara en
religion skulle vara som en tavla utan färg. Men genom kunskap
och tolerans kan vi tillsammans måla en vacker färgrik tavla.
Mehrnoush Khoshnevis, 19 år, studerar vid Tensta gymnasium
i Stockholm
134
44
OM BARN
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar,
ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar dväljs i morgondagens hus,
som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte
hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som pilar.
Gibran Kahlil, ur »Profeten« (1883–1931)
Ben Jelloun, T. (1998), Vad är rasism – samtal med min dotter.
Stockholm: Alfabeta Bok förlag AB.
Emami, S. (1989), i I hjärtat av Tensta: dikter, berättelser och
bilder från Tensta gymnasium. Bromma: Tryck Offset Ekonomi AB.
Evin (1989), i I hjärtat av Tensta: dikter, berättelser och
bilder från Tensta gymnasium. Bromma: Tryck Offset Ekonomi AB.
Gibran, K. (1992), Profeten. Helsingborg: Proprius förlag AB.
Hafiz (1989), i Källor till persisk vishet. Hafiz et al. Solna:
Quellen Verlag.
Khayyam, O. (1997), En liten bok med Omar Khayyams Rubaiyat.
Vällingby: Strömberg B & LT Förlag AB.
Kilic, S. (1989), i I hjärtat av Tensta: dikter, berättelser och
bilder från Tensta gymnasium. Bromma: Tryck Offset Ekonomi AB.
Koranen, (1986). Ungern: Wahlström & Widstrand. I översättning
av K V Zetterstén.
Källor till persisk vishet (1989), i Källor till persisk vishet.
Solna: Quellen Verlag.
Maalouf, A. (1991), Korstågen enligt araberna. Ungern:
Alhambra förlag AB.
Mossaed, J. (1997), Månen och den eviga kon. Stockholm:
Ordfront Förlag AB.
Nordberg, M. (1989), Profetens folk. Kristianstad:
Prisma förlag AB.
Oweini, S. & Burton, N. (1991), Alkemins blå eld. Falköping:
FIB-bokklubb.
Qabbani, N. (1991) i Oweini, S. & Burton, N. (1991),
Alkemins blå eld. Falköping: FIB-bokklubb.
Schamloo, A. (1996), Allomfattande kärlek. Rinkeby:
Arash Tryck och Förlag.
Tensta gymnasium (1989), I hjärtat av Tensta: dikter,
berättelser och bilder från Tensta gymnasium. Bromma:
Tryck Offset Ekonomi AB.
JALLA! NU KLÄR VI GRANEN
utgiven 2002 av Utrikesdepartementet
Gustav Adolfs torg 1, 103 39 Stockholm
ISBN 91-7496-276-0 Art.nr 02.019
Tryck och repro av AB Danagårds grafiska
136